Isbjörnar och inuiter i industrisamhällets kloaker
Hur kan isbjörnsungar som aldrig satt sin fot utanför idet ha högre nivåer av industrikemikalier och insektsgift i kroppen än några andra djur på jorden? Varför är bröstmjölken från många inuitkvinnor så toxisk att de avråds från att amma sina barn? Det är dags att omvärdera bilden av Arktis som en ren vildmark i en smutsig värld. I själva verket har Arktis genom orättvisa omständigheter kommit att spela en central roll i den globala industriella metabolismen.
Planetära processer i atmosfären och haven driver ämnen på norra halvklotet mot Arkis, och vissa substanser uppfyller de villkor som krävs för att kunna följa med hela vägen. Beroende på färdmedel kan det ta några veckor eller flera år, men väl framme vid sin slutdestination börjar ämnena tas upp av de arktiska organismerna. De anrikas i vävnader och överförs mellan organismer som äter varandra och på så sätt koncentreras kemikalierna i toppen av näringsvävens hierarki. Därför har sälar och valar högre koncentrationer än istorsken de äter. Och vilka äter sälar och valar? Topprovdjuren i Arktis ekologi, nämligen isbjörnar och de många inuiter som livnär sig helt eller delvis på en traditionell kost.
De kategorier av miljögifter som är typiska för Arktis är långlivade organiska föroreningar, som PCB, och tungmetaller, i synnerhet kvicksilver. De är alla vad man på ekotoxikologins språk kallar för xenobiotiska, persistenta och bioackumulativa kemikalier.
Idag bär i princip alla jordens invånare, av vilka människorna är några, på gifter i sin kropp. Egentligen är det missledande att tala om särskilda kemikalier som gifter; det är dosen som gör giftet. Även till synes ofarliga ämnen kan vara hälsovådliga i väldigt stora doser, och "gifter" kan vara riskfria i väldigt små doser. Till exempel är det många svenskar som lever med potentiellt farliga naturfrämmande ämnen i sin kropp, men i så låga koncentrationer att effekterna är små eller obetydliga.
Annorlunda är det för isbjörnar och inuiter. Nästan alla undersökta isbjörnar bär på miljögifter i halter långt över gränsvärdena för vad som är ofarligt. Det leder till störningar i hormonsystemen, negativa effekter på fortplantning och reproduktiva organ och försvagat immunförsvar. Att isbjörnarna får i sig en blandning av många olika ämnen utsätter deras kroppar för en svår stress. Hos honor har dessa oftast fettlösliga substanserna en tendens att hamna i bröstmjölken, vilket gör att ungar är särskilt utsatta. De kan ha upp till tusen gånger högre koncentrationer än tröskelvärdena för vad som är acceptabelt för ett visst ämne.
Även om inuiter numera får en andel av sin mat från affären är de flesta av dem ännu att betrakta som toppredatorer i Arktis. Deras diet har flera likheter med isbjörnens, men inuiter äter ännu fler av de marina arterna Arktis ekosystem, vilket resulterar i skador på hälsan. Flera kognitiva funktioner, som minne och IQ, försvagas. Immunförsvaret försämras, särskilt för barn. Hjärt- och kärlsystemen störs. Cancerriskerna ökar. Hormonsystemet rubbas, vilket får följdeffekter i hela kroppen. Var och en av dessa hälsoeffekter är förknippade med olika ämnen, med namn som metylkvicksilver, PCB och lipofila långlivade organiska föroreningar. Samtidigt innehåller inuiternas mat nyttiga fetter, oljor och andra näringsämnen som bromsar flera av miljögifternas skadeeffekter.
Föroreningarna kommer väldigt sällan från den arktiska regionen. De flesta miljögifterna som finns i Arktis idag kommer från industriella centra och jordbruk i Europa, Nordamerika och Japan. I framtiden kommer den största delen ha sitt ursprung i Asiens växande ekonomier. Långlivade organiska föroreningar kommer dels från pesticider i jordbruket och dels från industriella processer. Tungmetallerna släpps primärt ut i samband med kolförbränning och gruvdrift. Även avfallshantering (eller bristen därpå) bidrar till utsläpp av naturfrämmande kemikalier som når Arktis.
De värsta nivåerna av kontaminering i Arktis uppmättes på 80- och 90-talen. Sedan dess har halterna av de allra värsta ämnena sjunkit och stabiliserats på en lägre nivå. Detta bland annat tack vare internationella avtal som Stockholmskonventionen, som reglerar långlivade organiska föroreningar. Föroreningen av Arktis är dock allt annat än ett löst problem. För många ämnen som inte är fullt så hälsovådliga som PCB och DDT finns ingen tydlig nedåtgående trend. Dessutom kommer allt fler nya oreglerade substanser in på marknaden och vissa av dem har ungefär samma egenskaper som veteranerna bland Arktis miljögifter. PFAS, BFR och HBCD är några av förkortningarna på de ämnen som kommit till Arktis i stor skala först på 2000-talet.
Antropocenbegreppet har fått kritik för att det antyder att det vilar ett kollektivt och jämnt fördelat ansvar på alla människor för vad som nu sker med jorden. Det har föreslagits att man istället ska kalla vår epok capitalocene eller econocene. Som exemplet med inuiterna visar är skuldbördan helt klart olika tung för olika människor, samhällen och ekonomiska system. Men det visar också att varje människa påverkas av de starka krafter som styr jordsystemet i människans tidsålder. Ingen människa kommer undan antropocen.
Numera ökända pesticider som PCB och DDT var på sin tid ett välkommet sätt att lösa problem med skadedjur i jordbruket, men de har lämnat ett miljöarv som ännu lever kvar. De ozonfrätande freonerna som förbjöds på 80-talet ersattes snabbt av nya ämnen, som dock var starka växthusgaser. De håller nu på att ersättas med nya ämnen med lägre påverkan på klimatet, som är betydligt giftigare. Det här fenomenet brukar kallas för riskspiral, det vill säga att vi hanterar en risk och på köpet skapar flera nya risker. Att försöka överskrida ekologiska och biofysiska begränsningar med mänsklig briljans är och kommer alltid vara förknippat med nya faror och miljörisker.
Jag tror att det här, som så mycket annat, är ett problem vars lösning skiftar beroende på var på den planetpolitiska skalan man frågar. Å ena sidan finns de som tror att vi kan lösa upp alla svåra knutar genom fortsatt "hållbar utveckling", det vill säga att lägga stora intellektuella och tekniska resurser på att lösa i grunden olösliga målkonflikter. Å andra sidan de som tror att hållbar utveckling såsom det framställs i högtflygande visionsdokument är nästan lika omöjligt att förverkliga som en evighetsmaskin, och till den gruppen räknar jag mig själv.
Även om vi byter ut farliga kemikalier mot lite mindre farliga kemikalier så ökar genomströmningen av nya kemiska substanser i våra samhällen för varje år. Och även om vi genom internationella avtal skulle börja reglera och diagnostisera dessa miljontals ämnen går det inte att i ett laboratorium fastställa vilka effekter en cocktail av föroreningar kan ha på ett helt ekosystem. Därför tror jag inte att de traditionella styrmedlena fungerar. Mitt förslag är att producera och använda betydligt färre kemikalier. Att minimera risker istället för att maximera vinster. De farliga ämnena har gett oss ett brett spektrum av produkter, som insektsdödande gifter, skönhetsprodukter, slitstarka byggmaterial, möbler som klarar bränder och viktiga komponenter i en mängd industriprodukter, till exempel vitvaror och elektronik. Vad vi behöver göra är alltså att ge upp delar av det moderna samhället såsom vi känner det, vilket kanske inte låter lockande. Men jag menar att vi måste vända blicken mot isbjörnar och inuiter. Om deras lidande är välståndets pris är det inte värt det.
Miljögifternas mångåriga migration
Det finns några egenskaper hos kemiska ämnen som avgör deras eventuella skadeeffekter på djur och natur. Värst är de ämnen som är naturfrämmande, svårnedbrytbara och lätta att tas upp i ekosystemen. Sådana miljögifter eller miljöfarliga kemikalier tenderar att spridas långt från sin utsläppskälla. De färdas fram och tillbaka mellan marken och atmosfären när de evaporerar och faller ner som regn eller snö och sedan evaporerar igen. De liftar ibland via vattendrag, vindar och havsströmmar. Men när dessa molekylära globetrotters hamnar i Arktis är det för kallt för att de återigen ska avdunsta och fortsätta sin resa, så de slår sig till ro.Planetära processer i atmosfären och haven driver ämnen på norra halvklotet mot Arkis, och vissa substanser uppfyller de villkor som krävs för att kunna följa med hela vägen. Beroende på färdmedel kan det ta några veckor eller flera år, men väl framme vid sin slutdestination börjar ämnena tas upp av de arktiska organismerna. De anrikas i vävnader och överförs mellan organismer som äter varandra och på så sätt koncentreras kemikalierna i toppen av näringsvävens hierarki. Därför har sälar och valar högre koncentrationer än istorsken de äter. Och vilka äter sälar och valar? Topprovdjuren i Arktis ekologi, nämligen isbjörnar och de många inuiter som livnär sig helt eller delvis på en traditionell kost.
De kategorier av miljögifter som är typiska för Arktis är långlivade organiska föroreningar, som PCB, och tungmetaller, i synnerhet kvicksilver. De är alla vad man på ekotoxikologins språk kallar för xenobiotiska, persistenta och bioackumulativa kemikalier.
Idag bär i princip alla jordens invånare, av vilka människorna är några, på gifter i sin kropp. Egentligen är det missledande att tala om särskilda kemikalier som gifter; det är dosen som gör giftet. Även till synes ofarliga ämnen kan vara hälsovådliga i väldigt stora doser, och "gifter" kan vara riskfria i väldigt små doser. Till exempel är det många svenskar som lever med potentiellt farliga naturfrämmande ämnen i sin kropp, men i så låga koncentrationer att effekterna är små eller obetydliga.
Annorlunda är det för isbjörnar och inuiter. Nästan alla undersökta isbjörnar bär på miljögifter i halter långt över gränsvärdena för vad som är ofarligt. Det leder till störningar i hormonsystemen, negativa effekter på fortplantning och reproduktiva organ och försvagat immunförsvar. Att isbjörnarna får i sig en blandning av många olika ämnen utsätter deras kroppar för en svår stress. Hos honor har dessa oftast fettlösliga substanserna en tendens att hamna i bröstmjölken, vilket gör att ungar är särskilt utsatta. De kan ha upp till tusen gånger högre koncentrationer än tröskelvärdena för vad som är acceptabelt för ett visst ämne.
Även om inuiter numera får en andel av sin mat från affären är de flesta av dem ännu att betrakta som toppredatorer i Arktis. Deras diet har flera likheter med isbjörnens, men inuiter äter ännu fler av de marina arterna Arktis ekosystem, vilket resulterar i skador på hälsan. Flera kognitiva funktioner, som minne och IQ, försvagas. Immunförsvaret försämras, särskilt för barn. Hjärt- och kärlsystemen störs. Cancerriskerna ökar. Hormonsystemet rubbas, vilket får följdeffekter i hela kroppen. Var och en av dessa hälsoeffekter är förknippade med olika ämnen, med namn som metylkvicksilver, PCB och lipofila långlivade organiska föroreningar. Samtidigt innehåller inuiternas mat nyttiga fetter, oljor och andra näringsämnen som bromsar flera av miljögifternas skadeeffekter.
Föroreningarna kommer väldigt sällan från den arktiska regionen. De flesta miljögifterna som finns i Arktis idag kommer från industriella centra och jordbruk i Europa, Nordamerika och Japan. I framtiden kommer den största delen ha sitt ursprung i Asiens växande ekonomier. Långlivade organiska föroreningar kommer dels från pesticider i jordbruket och dels från industriella processer. Tungmetallerna släpps primärt ut i samband med kolförbränning och gruvdrift. Även avfallshantering (eller bristen därpå) bidrar till utsläpp av naturfrämmande kemikalier som når Arktis.
De värsta nivåerna av kontaminering i Arktis uppmättes på 80- och 90-talen. Sedan dess har halterna av de allra värsta ämnena sjunkit och stabiliserats på en lägre nivå. Detta bland annat tack vare internationella avtal som Stockholmskonventionen, som reglerar långlivade organiska föroreningar. Föroreningen av Arktis är dock allt annat än ett löst problem. För många ämnen som inte är fullt så hälsovådliga som PCB och DDT finns ingen tydlig nedåtgående trend. Dessutom kommer allt fler nya oreglerade substanser in på marknaden och vissa av dem har ungefär samma egenskaper som veteranerna bland Arktis miljögifter. PFAS, BFR och HBCD är några av förkortningarna på de ämnen som kommit till Arktis i stor skala först på 2000-talet.
Ansvaret för Arktis i antropocen
Arktis har i flera decennier varit en global soptipp och förvaringsplats för farliga kemikalier, i synnerhet för jordens norra halvklot. Vind och vatten leder vissa ämnen mot Arktis och det kalla klimatet får dem att stanna, vilket i praktiken innebär att Arktis avlastar den övriga biosfären från en del av de giftiga substanser som människor släpper ut. Miljögifter släpps ner i toaletter över hela världen, men i slutändan hamnar det mesta i kloakerna, bildligt talat.
Det är i den industriella metabolismens kloaker som isbjörnarna och inuiterna har sina hem. För Arktis är just det – inte någon öde vildmark, utan ett hem för både djur, växter och människor som tillsammans bildar ett sårbart socioekologiskt system. Nu pressas Arktis från flera fronter, och föroreningarna är inte det största eller kanske ens näst största hotet. Jordens polarområden och deras ekosystem är extra känsliga både för klimatförändringar och fossilindustriell exploatering. Koldioxidutsläpp och oljeborrning, i varsin ände av den metaboliska process som upprätthåller vår energikrävande civilisation, sätter hård press på ekosystem och samhällen som redan är kraftigt stressade av förgiftning.
Miljöorättvisa är ingen tävling, men om så var fallet hade inuiterna hamnat på pallplats. Med planetens mest kontaminerade människokroppar lever de i klimatförändringens frontlinjer, trots att de i åtskilliga generationer haft en symbiotisk relation med sin naturliga omgivning. De får ibland komma till tals på planetpolitiska arenor som COP och Arktiska rådet men är i övrigt maktlösa inför det som sker. Det är viktigt att komma ihåg att inuiternas traditionella föda inte bara är en diet utan en hel livsstil och kultur som inte med enkelhet kan ersättas utan att något går förlorat. Med oförutsägbara isar och toxiska villebråd hotas livsformerna inte bara för de nomadiska inuitjägarna, utan också de bofasta byinuiterna. Jakten är pelaren i inuiternas samhälle: runt den organiserar de språk, konst, kläder, myter, högtider, ekonomi, gemenskapsband och andlighet.
Isbjörnen – ifrågasatt ikon
Som bekant har isbjörnen en ikonisk status i klimatdebatten. Isbjörnarnas peak som klimatrörelsens maskot är möjligen passerad men isbjörnens ställning är ännu stark. En snabb bildgoogling på "climate change" ger fler fotografier på isbjörnar än på alla andra djur sammanlagt. Starka bilder på isbjörnar kan fortfarande få stor viral spridning. Det finns en stark och lättförmedlad symbolik i isbjörnar som krampaktigt håller fast vid den sista isen. Även isbjörnar som svälter eller drunknar går hem, vilket tyder på att många människor har en förmåga till ekologisk konsekvensanalys. Med allt detta lidande kan man nog säga att isbjörnen också fungerar som martyr, ett pedagogiskt offer för den mänskligt orsakade klimatförändringen.
Klimatförändringen är en av de nio planetära gränserna, och nya kemiska substanser en annan. Men isbjörnen har bara blivit representant för det förstnämnda, inte det senare. Det trots att isbjörnarnas exponering för miljögifter varit välkänd och kartlagts i forskarsamhället under betydligt längre tid än isbjörnarnas utsatthet för ett varmare klimat. Men föroreningar gömda i isbjörnars kroppar, osynliga för blotta ögat, går inte att fånga på bild eller överhuvudtaget förmedla på ett slagkraftigt sätt. De orsakar till skillnad från klimatförändringarna sällan något så drastiskt som svält eller drunkning, men utgör en ständig stress från det första till sista andetaget.
Den sortens långsamma berättelser passar inte in i medielogiken, som fokuserar på händelserapportering. Titta på den utmärglade isbjörnens sista minuter i livet! Många har med rätta kritiserat miljöjournalistiken för dess sensationalism och symbolfokus i bruket av isbjörnar. Det bor åtminstone fyra miljoner människor i Arktis, och klimatförändringen slår brett mot ekosystem, samhällen och ekonomier över hela världen, men särskilt hårt mot de redan utsatta. Därför kan en fixering vid isbjörnar få klimatfrågan att verka mer avlägsen och perifer än vad den egentligen är.
Jag vill dock ta användningen av isbjörnar i försvar. Det behövs fler långsamma berättelser om isbjörnarnas liv i ett förorenat Arktis, som inte kan berättas med en bild eller ett klipp. Hur är det att leva med ett arkiv över industrisamhällets kemikalieanvändning i sin kropp? När en hel art i praktiken blivit försöksdjur i det oavsiktliga experimentet att låta naturfrämmande ämnen ackumuleras i ekosystemen, är det då meningsfullt att dra en gräns mellan "naturen" och vår industriella civilisation? Jag tror att isbjörnen, vars kropp påverkas av guldgruvor i Nigeria, orenade skorstenar i Kina och majsplantager på den amerikanska prärien, har mycket att lära oss om hur det är att leva på en sammanlänkad planet. Genom isbjörnen kan vi bättre förstå den industriella apparatens långsamma våld mot livet på jorden.
Framtidsutsikter, faror och förslag
Optimisten hävdar kanske att isbjörnens blod eller inuitens njuar är en kvarleva från ett oförsiktigt och nonchalant industrisamhälle som vi sedan länge lämnat bakom oss. Tack vare internationella samarbeten och industriernas aktiva miljöarbete går vi nu en ljusare framtid till mötes, säger optimisterna. Men som sagt är problemen långt ifrån över och varje dag introduceras nya ämnen vars ekologiska effekter är okända. Dessutom är det troligt att tinande permafrost kommer släppa ut ytterligare ämnen till Arktis som hittills varit fastfrusna under jorden.Numera ökända pesticider som PCB och DDT var på sin tid ett välkommet sätt att lösa problem med skadedjur i jordbruket, men de har lämnat ett miljöarv som ännu lever kvar. De ozonfrätande freonerna som förbjöds på 80-talet ersattes snabbt av nya ämnen, som dock var starka växthusgaser. De håller nu på att ersättas med nya ämnen med lägre påverkan på klimatet, som är betydligt giftigare. Det här fenomenet brukar kallas för riskspiral, det vill säga att vi hanterar en risk och på köpet skapar flera nya risker. Att försöka överskrida ekologiska och biofysiska begränsningar med mänsklig briljans är och kommer alltid vara förknippat med nya faror och miljörisker.
Jag tror att det här, som så mycket annat, är ett problem vars lösning skiftar beroende på var på den planetpolitiska skalan man frågar. Å ena sidan finns de som tror att vi kan lösa upp alla svåra knutar genom fortsatt "hållbar utveckling", det vill säga att lägga stora intellektuella och tekniska resurser på att lösa i grunden olösliga målkonflikter. Å andra sidan de som tror att hållbar utveckling såsom det framställs i högtflygande visionsdokument är nästan lika omöjligt att förverkliga som en evighetsmaskin, och till den gruppen räknar jag mig själv.
Även om vi byter ut farliga kemikalier mot lite mindre farliga kemikalier så ökar genomströmningen av nya kemiska substanser i våra samhällen för varje år. Och även om vi genom internationella avtal skulle börja reglera och diagnostisera dessa miljontals ämnen går det inte att i ett laboratorium fastställa vilka effekter en cocktail av föroreningar kan ha på ett helt ekosystem. Därför tror jag inte att de traditionella styrmedlena fungerar. Mitt förslag är att producera och använda betydligt färre kemikalier. Att minimera risker istället för att maximera vinster. De farliga ämnena har gett oss ett brett spektrum av produkter, som insektsdödande gifter, skönhetsprodukter, slitstarka byggmaterial, möbler som klarar bränder och viktiga komponenter i en mängd industriprodukter, till exempel vitvaror och elektronik. Vad vi behöver göra är alltså att ge upp delar av det moderna samhället såsom vi känner det, vilket kanske inte låter lockande. Men jag menar att vi måste vända blicken mot isbjörnar och inuiter. Om deras lidande är välståndets pris är det inte värt det.
Källor och vidare läsning
Föroreningarna i Arktis
Cone, M. (2012) 'From Silent snow: the slow poisoning of the Arctic', in Banerjee, S. (ed.) Arctic voices: resilience at the tipping point. New York: Seven Stories Press, pp. 125-141.
Isbjörnar, föroreningar och hälsa
Nuijten, R.J.M., Hendriks, A.J., Jenssen, B.M., Schipper, A.M. (2016) 'Circumpolar contaminant concentrations in polar bears (Ursus maritimus) and potential population-level effects', Environmental Research, 151, pp. 50-57.
Sonne, C. (2010) 'Health effects from long-range transported contaminants in Arctic top predators: An integrated review based on studies of polar bears and relevant model species', Environment International, 36(5), pp. 461-491.
Villa, S., Migliorati, S., Monti, G.S., Holoubek, I., Vighi, M. (2017) 'Risk of POP mixtures on the Arctic food chain', Environmental Toxicology and Chemistry, 36(5), pp. 1181–1192.
Inuiter, föroreningar och hälsa
Weihe, P., Debes, F., Halling, J., Petersen, M.S., Muckle, G., Odland, J.Ø., Dudarev, A.A., Ayotte, P., Dewailly, É., Grandjean, P., Bonefeld-Jørgensen, E. (2016) 'Health effects associated with measured levels of contaminants in the Arctic', International Journal of Circumpolar Health, 75(1), art.nr. 33805.
Gibson, J., Adlard, B., Olafsdottir, K., Sandanger, T.M., Odland J.Ø. (2016) 'Levels and trends of contaminants in humans of the Arctic', International Journal of Circumpolar Health, 75(1), art.nr. 33804.
En satelitbild av Arktis, i september. När det här blogginlägget skrivs, i mars, inleds den arktiska våren. Då börjar isarna smälta och ämnen som legat frysta släpps ut i ekosystemet, just under den tid på året när livet i Arktis är som mest sårbart.
Iqaluit, huvudstad i territoriet Nunavut i Kanada. Här är 85 procent av befolkningen inuiter. De har upp till elva gånger högre halter av tungmetaller och organiska föroreningar i blodet än Kanadas övriga befolkning. Myndigheter i Nunavut har rekommenderat att kvinnor i fertil ålder drar ner på sitt intag av kött från vikare (ringsäl).
En isbjörn norr om Svalbard äter en storsäl. Storsälen innehåller i regel färre föroreningar än vikaren, ett annat vanligt byte för isbjörnen, eftersom den är längre ner i näringskedjan. Isbjörnar kring Svalbard, som den här, är de mest kontaminerade isbjörnarna i hela Arktis. Björnen på bilden är en hanne, vilket betyder att han på grund av sina höga halter av PCB har en ovanligt svag penis.
 |
| En satelitbild av Arktis, i september. När det här blogginlägget skrivs, i mars, inleds den arktiska våren. Då börjar isarna smälta och ämnen som legat frysta släpps ut i ekosystemet, just under den tid på året när livet i Arktis är som mest sårbart. |
 |
| Iqaluit, huvudstad i territoriet Nunavut i Kanada. Här är 85 procent av befolkningen inuiter. De har upp till elva gånger högre halter av tungmetaller och organiska föroreningar i blodet än Kanadas övriga befolkning. Myndigheter i Nunavut har rekommenderat att kvinnor i fertil ålder drar ner på sitt intag av kött från vikare (ringsäl). |
 |
| En isbjörn norr om Svalbard äter en storsäl. Storsälen innehåller i regel färre föroreningar än vikaren, ett annat vanligt byte för isbjörnen, eftersom den är längre ner i näringskedjan. Isbjörnar kring Svalbard, som den här, är de mest kontaminerade isbjörnarna i hela Arktis. Björnen på bilden är en hanne, vilket betyder att han på grund av sina höga halter av PCB har en ovanligt svag penis. |