Från Norrlandsfjällens älvar till Himalayas floder: vattenkraftens industriella vandalism

Varför protesterar människor mot vattenkraft? Jag gör tre nedslag i vattenkraftens nutid och dåtid, både här och där, för att utreda den frågan. När man skrapar på ytan visar det sig att förnyelsebart inte är lika med hållbart. Tvärtom är vattenkraften ett destruktivt kraftslag som utnyttjar utsatta människor och skadar sårbara ekosystem, oavsett om den etablerar sig i norra Sverige, på östra Island eller i Himalaya.

Kampen om älvarna

Historien om det svenska motståndet mot vattenkraft börjar ungefär samtidigt som den svenska vattenkraftens historia. I ett nummer av Naturskyddsföreningens medlemstidning från 1912 publiceras några av de första protesterna mot exploateringen av vattnen i de norrländska fjällen: "Åter ett karaktärsdrag  hos den moderna storindustriella vandalismen, ... som vänder upp och ner på alla värden, ... som tror att bekvämligheten är livfets högsta goda och blindt rusande jäkt vägen till detta stora mål."

Sveriges Natur, som medlemstidningen fortfarande heter, var rätt så ensamma i sitt motstånd under vattenkraftens första årtionden och dessutom ofta splittrade. När Naturskyddsföreningens sekreterare 1920 beskrev regleringen av vattnet ovanför Stora Sjöfallet som ett "sorgligt nederlag för naturskyddet" och ansåg att problemet låg i "det för hela vårt samhällsliv fruktansvärda faktum att storindustrin representerar en makt ... mot vilken man i dessa mammondyrkans tider icke dristar att höja ett ord" avgick två medlemmar ur Naturskyddsföreningens riksstyrelse.

I början av fyrtiotalet, i samband med "utbyggnaden av Indalsälven" (ett uttryck som säger mycket om vår industriella kultur), tilltog protesterna och det gick att ana konturerna av den motståndsrörelse som skulle växa sig starkare de senare decennierna. "Det är på tiden att jämtarna VAKNA!" löd en rubrik. "Vi vilja ej bli Abrahamsoffer för det allmännas välfärd" citerades det i en annan tidning.

Kanske mest spritt blev ett TT-telegram med rubriken "Kraftverk inpå knuten – karbidlyktor i hemmen". Fattiga jämtar fick lysa upp sina stugor med gaslampor ett stenkast från de kraftverk som  tillhandahöll elektricitet till städernas "ljusreklam, nöjesindustri, teatrar och industriella expansion". Detta var ett symboliskt uttryck för vad vissa akademiker i vårt århundrade skulle kalla för ett ekologiskt ojämnt utbyte mellan centrum och periferi. I DN skrev författaren Alf Henriksson 1941 en dikt på det temat:

Nu kommer höstens och snövinterns tid.
Rimfrosten vitnar på hällarna.
Då vid vår lampa med doftrik karbid 
vilja vi sitta om kvällarna. 
Ej till det lantliga tjället 
leder från brummande kraftverk en tråd.
Sunnan till Stockholm, där folket har råd,
går det en ledning i stället.

På 50-talet intensifierades debatten om vattenkraften (den höll i sig ända en bit in på 80-talet, då även de ivriga industrioptimisterna ansåg vattenkraften vara färdigutbyggd). Tidigare hade skönhetsargumenten dominerat bland kritikerna men nu började de sätta älvarna i sitt socioekologiska sammanhang och listan över vattenkraftens skadeverkningar utvidgades:

Hela älvlandskap förstörs. Marken eroderar. Forsar utplånas. Goda fiskevatten går förlorade. Strandzoner försvinner och unika arter hotas. Förutsättningarna för jordbruk försämras. Ekosystemet rubbas när stora fiskar minskar och planktonätare ökar. För rennäringen förstörs vinterbeten och flyttningsleder. Samernas mark konfiskeras. Unika kulturmiljöer och vetenskapligt värdefulla områden dränks. Grundvattenkvaliteten påverkas. Fortplantingen för vandringsfiskar försvåras. Turistintäker försvinner och den ekonomiska uppgången för kommunen varar bara under uppbyggnadsfasen. En alltför liten del av inkomsterna går till bygden vid den före detta forsen.

Så kan vattenkraftsmotståndarnas argumentsamling sammanfattas i koncentrat. Måltavla för kritiken var ofta Vattenfall, vilket kan tyckas lite missriktat. Vattenfall var visserligen det verkställande organ som fick driva igenom makthavarnas exploateringsprogram, men som Elsa Beskows son, tillika geolog, formulerade det 1958: "Skäll inte på vattenkraftsutbyggarna ... Kunnigt och effektivt fyller de sin uppgift: att skaffa samhället den ökade elkraft som samhället vill ha."

Outnyttjad potential på Island

Island är lyckligt lottat vad gäller tillgången på energikällor. Underjordiska hetvattenkällor och glaciala älvar ger billig elektricitet och nästan gratis uppvärmning. Redan 1990 åstadkom landet ett nästan helt förnyelsebart energisystem om man inte räknar med transportsektorn. Då kunde islänningarna under någorlunda hållbara former förbruka stora mängder energi till låga priser, vilket gav dem stor frihet. Medan stora delar av världen kämpade med energikriser verkade islänningarna kunna luta sig tillbaka.

Men den som tror att det finns utrymme för förnöjsamhet i det industriella accelerationssamhället misstar sig. I den absurda tillväxtideologin är det eviga missnöjet vägen till lycka och varje människa som är nöjd med livet är välståndets fiende. Därför vände många islänningar blicken mot alla älvar som de ännu inte lyckats tämja. De vattenfall som inte hade exploaterats betraktades som bortslösad potentiell energi. Det fanns till och med ingenjörer och ekonomer som räknade ut hur mycket pengar Island förlorade varje dag på att låta glaciärernas smältvatten spillas ut i havet.

Problemet var att landet inte behövde mer energi, inte ens om befolkningen ansträngde sig. På nittiotalet byggdes en damm med en kapacitet på tvåhundra megawatt som stod oanvänd i tio år. Tanken var att locka tung industri att etablera sig på Island. Men det finns bara en sorts företag som kan göra av med så mycket energi – de som producerar aluminium. Inget bulkmaterial i världsekonomin är så energiintensivt som aluminium. Island fick sitt första aluminiumsmältverk för nästan femtio år, men aluminiumproduktionen var länge blygsam och svarade bara för ett par procent av ekonomin fram till och med millennieskiftet. Då började energi blir alltmer av en bristvara i Europa och Nordamerika, Kinas ekonomi växlade upp och isländska politiker intensifierade sin uppvaktning av aluminiumjättarna. Det var startskottet för aluminiumboomen och tillsammans med den en enorm elhunger.

Ett enda amerikanskt multinationellt aluminiumbolag, Alcoa, började ta flera älvar i anspråk och förbrukade snart lika mycket energi som en liten stad. Med Alcoa på ön växte aluminiumexporten snabbt. De två aluminiumföretag som fanns innan Alcoa kom, ägda av gruvimperierna Rio Tinto respektive Glencore, utvidgade sin kapacitet kraftigt. Efter några år hade den silvriga lättmetallen till och med överträffat fisket i exportintäkter, i fiskenationen Island. Bauxit från Jamaica, Brasilien och Australien skeppas till Island, där den processeras i smältverk med billig el. Aluminiumproduktionen konsumerar en majoritet av Islands elproduktion och nästan all energi utanför Reykjavik. I smältprocessen släpper de ut stora mängder koldioxid och luftföroreningarna når östeuropeiska nivåer.

Unika våtmarker, stora laxbestånd och habitat för fåglar och sälar har offrats på aluminiumets altare. Områden som en gång i tiden var ämnade att bli nationalparker har blivit så fula att varken turister eller bofasta åker dit. Nästan allt rinnande vatten på östra Island, Alcoas domän, har med ingenjörskonst arrangerats till förmån för elproduktion. Glaciala floder drar med sig mycket sediment, och inom några decennier kommer reservoarerna var fyllda med lera, omöjliga att alstra elektricitet ur. De näringsämnen som sedimenten för med sig är grunden för allt levande i flodsystemet, så när flödet bromsas upp drabbas hela ekosystem.

När aluminiumfabrikerna är på plats ger de arbetstillfällen åt några hundra, men de tusentals islänningar som var involverade under konstruktionsfasen förlorar sina jobb vilket sänder chockvågor i hela ekonomin. I desperation söker politiker, fackförbund och lokalbefolkningen nya kontrakt och är beredda att gå med på många av aluminiumindustrins krav för att vända konjunkturen. Bara en liten del av aluminiumexportens inkomster går tillbaka till islänningarna. Vad som var tänkt som en permanent vitaminkick för den isländska ekonomin blev istället en heroininjektion. Efter den kortvariga njutningen letar man ivrigt efter nästa investering.

Vattenkraftsutbyggnaden har mött visst motstånd. Men faktum är att motståndarna är i minoritet, och en liten sådan. I de små orterna utanför Reykjavik tas aluminiumföretagen och deras ianspråktagande av älvarna emot med öppna armar. Ekonomin på Island har i flera årtionden haft stora problem, som förvärrades efter den globala finanskrisen. Överflödet av billig energi är, tillsammans med de stora fiskbestånden, de enda korten Island har i spelet om de höga positionerna i världsekonomin. Det finns en ekonomisk sårbarhet och en längtan efter bättre tider på Island som lätt kan exploateras. Aluminiumindustrin har en stark PR-maskin som framgångsrikt lyckats framställa älvarnas exploatering som ett val mellan människan och spetsbergsgåsen. Ur det perspektivet är det kanske inte så förvånande att Island lyckades bygga Europas största kraftverksdamm, finansiera bygget helt genom skattepengar och ge Alcoa femtio års ensamrätt till elproduktionen. Både Björk och Sigur Rós protesterade, men bara ett av de isländska partierna motsatte sig projektet.

Världens viktigaste vattentorn

Bara jordens polarområden lagrar mer sötvatten än Himalayas glaciärer. De asiatiska flodsystem som har sin källa i glaciärerna på Himalayas bergmassiv försörjer en miljard människor och ekosystem över hela Asien med färskvatten. Bergskedjan blev till när hela den indiska halvön kraschade in i den asiatiska kontinenten och förutom bergveck skapades gigantiska skrevor och dalar. De har blivit naturliga snöfångare som ackumulerar den nederbörd som följer den soldrivna avdunstningen från land och hav runtomkring Himalaya. Dessa starka biogeofysiska krafter har gjort Himalaya till en guldgruva av flytande lägesenergi som vattenkraftsindustrin mer än gärna omvandlar till elektricitet.

Den mycket flodrika indiska delstaten Himachal Pradesh, som upptar delar av västra Himalaya, är eftertraktad av de statliga dammbyggarna. Regionen har haft kraftverksdammar länge, men i förhållande till de stora vattenflödena är flodsystemet i Himachal Pradesh relativt oexploaterat. Detta har de indiska myndigheterna identifierat som en missad chans och har därför intensifierat etableringen av vattenkraft här de senaste åren.

I och med det har Himachal Pradesh blivit en hotspot för ekologiska fördelningskonflikter. Flera floder har torkats ut, liksom många grundvattenkällor. Den här delen av Himalaya är ekologiskt ömtålig och ekosystem i närheten av dammarna degraderas snabbt. Dammbyggena föregås ofta av massiv avskogning och förflyttning av hela byar. Jordbruket trängs ut, och de oregelbundna flödena av färskvatten försvårar odling (som nästan alla invånare är direkt beroende av). Arbetsvillkoren är dåliga och hänsynen till lokalbefolkningen i regel låg. Under uppbyggnaden, som kan kräva sprängningar, är det inte ovanligt att hus i närheten spricker. Listan kan göras längre över sådant delstatens invånare uppoffrar till förmån för Indiens jakt på "faster, sustainable and more inclusive growth".

Ett annat stort och känsligt flodsystem är Mekong, som spänner över Kina, Vietnam, Laos, Kambodja och Thailand. Mekong är ett vattendrag men också ett rikt akvatiskt ekosystem med fisk så det räcker och blir över för 60 miljoner människor och flodens lopp är avgörande för regionens risodlingar. Men Mekong är en flod på gränsen till kris, och hoten kommer från vattenkraften. Laos politiska styre har som vision att bli Sydostasiens batteri och den kinesiska regimen kan köra över allt och alla för en kraftverksdamm. Precis som på Island minskar vattenkraften tillförseln av sediment, vilket stryper näringsflödet för allt liv i floden. Mekong är helt avgörande för regionens livsmedelsförsörjning, särskilt i Vietnam och Kambodja. Därför skulle förverkligandet av befintliga dammplaner i praktiken innebära ett regimskifte för flodens socioekologiska system: från en källa till näringsrikt färskvatten, protein och mänskligt levebröd till en leverantör av elektricitet och ekonomisk tillväxt. Det här kan enligt flera bedömare hota överlevnaden för hela samhällen och till och med nationer. Elektricitet och pengar går ju som bekant inte att äta.

En planetpolitik för floderna

Vattenkraften river upp sår på jordens ansikte, vilket är tragiskt. Det var på den grunden naturentusiaster opponerade sig mot svensk vattenkraft på tidigt nittonhundratal. Men det är inte främst omsorg om planetens skönhet som driver lokalt och globalt motstånd mot vattenkraftens industriella vandalism idag. Färskvattnet är blodomloppet i biosfären och det är floderna som kopplar samman livet i hav och sjöar med livet på land. Floderna är alltså inte bara rinnande vatten, utan akvatiska ekosystem som förutom liv också innehåller näring och mineraler. De är en omistlig del av den globala hydrologiska cykel som är förutsättningen för hela vår civilisation.

Floderna utför en massa osynligt arbete åt mänskliga samhällen, som att ge dricksvatten, näringstransport, rening och lekplatser för fiskar. Dammarna, som numera finns i en majoritet av världens floder, manipulerar flodernas lopp, ger skador på deras ekosystem och rubbar färskvattnets kretslopp. Vattenkraftsutbyggnad leder oss därför inte mot någon hållbar ekonomisk tillväxt. I många fall är det rentav fråga om en oekonomisk tillväxt, det vill säga en tillväxt som kostar mer än den smakar. Vattenkraften producerar elektricitet samtidigt som den underminerar flodernas många andra understödjande funktioner. I och med vattenkraftens kolonisering av floderna, och med den flodernas omställning från rika biologiska ekosystem till industriella ekosystem i människans tjänst, krymper livsutrymmet för alla ickemänskliga varelser.

De floder med hög fallhöjd som vattenkraftsindustrin söker sig till ligger ofta i svårtillgängliga bergskedjor en bra bit från urbana och industriella centra. Av antropocens tiotals miljoner dammflyktingar är många ursprungsfolk och fattiga bönder. De som är direkt beroende av friska floder för sin försörjning, en grupp som innefattar många av världens fattiga människor, kan drabbas oavsett var längs den tämjda floden de lever. De som opponerar sig mot dammbyggen möter ofta repression och våld, en del till och med mördas. Människor i den ekonomiska periferin utnyttjas och vinsterna centraliseras. Det är den sämsta sortens fördelningspolitik att omvandla oersättliga sociala och ekologiska värden kring Luleälven, Jökla, Sutlej och Mekong till elektricitet och ekonomiska vinster i Stockholm, multinationella aluminiumindustrier och asiatiska storstäder. Vattenkraften är ofta, som vi sett, tätt sammankopplad med planetens mest parasitära industriella organismer, de multinationella råvaruimperierna. De stora dammarna är därför viktiga kugghjul i den industriella apparat som är grunden för världsekonomins ojämlika geografi. 

Människor har alltid brukat vattendrag för att få energi, och det kan vi fortsätta göra. Men den industriella vattenkraften är ohållbar och destruktiv. Världen behöver ett moratorium för nya kraftverksdammar. Många dammar behöver rivas i så snabb takt som möjligt. I områden som Himachal Pradesh måste de kvarvarande outbyggda floderna försvaras mot exploatering. Det finns åtskilliga sätt att utan dammar utnyttja flodernas potentiella energi (och man behöver inte ens omvandla den till elektrisk energi). De dammfria, decentraliserade och lågteknologiska alternativen är så många att de inte ryms i det här inlägget. Genom att förenkla och avindustrialisera samhället och eliminera dess överdrivna energikonsumtion minskar vi också behovet av att utvinna energi ur floderna. Den mörkgröna planetpolitiken, med vilken jag sympatiserar, vill inte bara minska ekonomins volym, utan också dess räckvidd och anspråk. Därför är det viktigt att komma ihåg att floder är så mycket mer än bara energikällor åt det mänskliga samhällets metabolism.

Källor och vidare läsning

Kampen om älvarna

Forsgren, N. (1989) Den effektfulla älven – stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Luleå: Vattenfall Norrbotten.

Outnyttjad potential på Island

Magnason, A.S. (2012) 'Protecting the apples but chopping the trees', in Banerjee, S. (ed.) Arctic voices: resilience at the tipping point. New York: Seven Stories Press, pp. 107-121.

Världens viktigaste vattentorn

Del Bene, D., Arguelles, L., Cetink, Y. (2015) Environmental justice in Himachal Pradesh, India, Tillgänglig på: https://ejatlas.org/featured/himachal_pradesh (Hämtad: 2018-04-12).

Fawthrop, T. (2018) Mekong: more dams, more damage. Tillgänglig på: https://www.lowyinstitute.org/the-interpreter/mekong-more-dams-more-damage (Hämtad: 2018-04-12).

En planetpolitik för floderna

Rockström, J., Klum, M. (2012) Vår tid på jorden, Stockholm: Bokförlaget Langenskiöld.

Del Bene, D., Scheidel, A., Temper, L. (2018) 'More dams, more violence? A global analysis on resistances and repression around conflictive dams through co-produced knowledge', Sustainability Science, advanced online publication, https://doi.org/10.1007/s11625-018-0558-1