Kalkstenslandskapens förbannelse: en betraktelse från Kroatien

Den som åker från flygplatsen i Split längs Makarskarivieran, en av Europas mest besökta kustremsor, lägger snabbt märke till de höga branta bergen. Det är Biokovo, ett bergmassiv som bildar en storslagen kuliss mot turistorterna längs södra Kroatiens kustlinje. Den fredade delen av Biokovo är en rik artfabrik med fascinerande skepnader, tillgänglig genom ekoturism. Men längs massivets oskyddade fot finns något helt annat: stenbrott, cementfabriker och betongstäder. Den här dragkampen, mellan biologisk mångfald och industrialiseringens omättliga betongaptit, präglar nästan alla världens kalkstenslandskap.

Kalksten är en sedimentär bergart som bildas genom avlagring av sediment från marina organismer. Med andra ord är kalkstenslandskapen kompakta soptippar av koraller, snäckskal och andra yttre skelett som havens varelser lämnade efter sig när de dog för miljoner år sedan. En avgörande egenskap hos kalkstenen är att den är delvis löslig. På så sätt kan regnvatten bilda grottor, håligheter, sprickor, raviner och alla möjliga formationer i många kalkstenslandskap, vilket kallas för karst. Thailands spektakulära klippöar är "karsttorn". I Mexiko finns hål så djupa att människor hoppar fallskärm ner i dem, också det ett karstfenomen. Raukarna på Gotland eller "stenskogen" Shilin i södra Kina är ytterligare exempel. Under jord blir karsten ihålig som en ost och ofta ett utmärkt och livsviktigt grundvattenmagasin för människor och jordbruk. Kalksten kan också planas ut helt av ett tjockt istäcke, vilket hänt med Stora Alvaret på Öland som hamnat på Unescos värlsdarvslista.

Den kalkrika jordmånen och den fysiska isolering som kommer av karstens branta formationer är ingredienser för en unik biologisk mångfald. I kalkstenslandskapen förekommer ofta djur och växter som bara finns där, så kallade endemiska arter. Håligheterna under marken är en värld i sig, hem för fladdermöss och andra organismer som de flesta aldrig hört talas om. De höga och svåråtkomliga kalkstensbergen är miljöer med ett rikt fågelliv. Även de mindre dramatiska kalkstenslandskapen erbjuder en komplex mosaik av olika ekologiska nischer. Den kalkrika marken, med variationer i jordens djup, ger upphov till en mångfald av gräsarter och blommor som utgör middagsbord för till exempel gräsätande däggdjur och pollinerande insekter.

Mot alla dessa värden står behovet av enda resurs: cement. Cement tillverkar man genom att bryta kalksten från kalkbrott och sedan bränna och pulverisera kalkstenen för att därefter lägga till lite gips. Cementen används för att göra betong. För fem kilo betong krävs ett kilo cement och vatten, där förhållandet mellan cement och vatten avgör vilken sorts betong det är. Resterande fyra kilo utgörs av ballast, det vill säga sand, sten eller grus. Betongen har genom sin beständighet och hållfasthet kommit att bli byggmaterialet framför alla andra byggmaterial. Räknat i vikt står råvarorna grus, sand, lera, kalksten och gips för hälfen av de globala materialflödena. Tre fjärdedelar av dessa hamnar i betongfabrikerna för att senare bli till infrastruktur och byggnader. Varje år växer den globala produktionen av såväl kalksten som betong med mellan fyra och fem procent. En viktig drivkraft är de asiatiska ekonomierna och framförallt Kina, som bygger varannan ny byggnad i världen. Det är typiskt för ekonomier i uppbyggnadsfasen (eller efter krig, eller i samband med stora strukturinvesteringar) att en stor del av det materiella fotavtrycket härrör från byggsektorn. I länder som Japan och i Europa är den andelen lägre och betonganvändningen är stabiliserad, utan att för den skull minska.

Tillbaka till Kroatien. Utanför Split såg jag inte mindre än två cementfabriker, med transportband som ledde rakt upp till kalkbrotten i kalkstensbergen. Båda ägdes och drevs av Cemex, ett multinationellt mexikanskt cementbolag, världens fjärde största. Det är framförallt från Cemex Sverige importerar de tjugofem procent av vår cement som inte är inhemskt producerad. Den hemproducerade svenska cementen kommer från Cementa som ägs av det tyska bolaget Heidelberg Cement, det tredje största cementbolaget, något större än Cemex. Varken Heidelberg och Cemex urholkar kalkstenslandskap med någon större ödmjukhet. Båda har varit inblandade i människorättskränkningar på Västbanken och Heidelberg är svartlistad av flera skandinaviska pensionsfonder.

Jag slogs också av hur i princip all bebyggelse var av betong. Så mycket betong som jag såg i Split har jag inte sett i hela mitt liv. Alla hotellkomplex och i stort sett alla hus längs Makarskarivieran var byggda med betong, oftast utan fasad eller ens färg. Processen från kalkbrott via processering till färdigt betonghus är alltså inte alls geografiskt vidsträckt, vilket skiljer den från de flesta industriella aktiviteter. Det är fullt realistiskt att promenera från ett kalkbrott via en cementfabrik till ett betonghotell vid kusten. Det här är typiskt för byggmaterial, som är tungt och kostsamt att transportera. Även Sverige, som precis som industrisamhällets övriga kärnländer förskjutit större delen av sin miljöbelastning till världsekonomins periferier, har stenbrott för ballastutvinning i nära anslutning till tätorterna. Den svenska cementindustrins starkaste fäste ligger inte i en annan världsdel utan i kalkstenslandskapet på Gotland. Den metaboliska processen i att bygga ett svenskt höghus har för det mesta sin startpunkt i ett kalkbrott utanför Slite cementfabrik, några mil öster om Visby.

Hoppet för världens kalkstenslandskap ligger kanske i den här geografiska närheten. Miljömedvetenheten ökar när människor med egna ögon får se välståndets baksida (eller framsida, beroende på vem man frågar). Vår art har, utan att evolverats nämnvärt genetiskt, ställt om från en metabolisk regim vi kallar jägar- och samlarsamhället, till den agrara metabolismen och vidare in i den rådande industriella metabolismen. Som konsekvens har konsumtionen och produktionen alltmer separerats geografiskt. Råvaruutvinningen, där samhället och planeten möts, sker numera främst i glesbygderna och i Sydamerika, Afrika och Asien. Ett viktigt undantag är just cement och betong.

När den planetära superorganism vi kallar marknaden hotade att äta upp kalkstenlandskapet Ojnareskogen, som ligger nära det välbesökta Fårö, gjorde människor motstånd och frågan gick ända upp till regeringsnivå. När samma superorganism spränger artrika kalkstensberg i Kambodja och omvandlar dem till skyskrapor i huvudstaden Pnom Penh, tänkta att bebos av kinesiska affärsmän, organiserar sig karstlandskapets invånare i miljöorganisationen Mother Nature. De skulle säkert få visst genomslag om Kambodja inte vore en hårdför diktatur uppbackad av Kina, med nolltolerans mot miljöaktivism. När det aviserades att karstbergen på Java i Indonesien skulle förstöras av en kalkstensgruva med tillhörande cementfabrik samlade sig lokalbefolkningen till fredliga aktioner för att rädda det grundvattenmagasin karsten utgör. Bland annat ställde sig nio medelålders kvinnor utanför presidentpalatset i Jakarta i trettiosex timmar, med fötterna i stelnande cement.

Fattiga, utsatta människor som ofta påstås längta efter att bli integrerade i globaliseringens imperium och rika svenskar på toppen av den industriella civilisationen. I den planetpolitiska striden om kalkstenslandskapen har de alla stått upp emot industrialiseringens krafter. Kalkstenen ger upphov till rika och slående vackra ekosystem med livsviktiga funktioner samtidigt som den är en perfekt råvara till byggmaterial. Men den kan bara göra en sak i taget, och det sistnämnda är betydligt lönsammare på kort sikt. Detta är kalkstenslandskapens förbannelse. Deras försvarare bär dock på en viktig insikt som kan häva förbannelsen: kalkstenslandskapen är i det stora hela mer värdefulla som just kalkstenslandskap än som råvarulager åt byggindustrin.




Biokovo i Kroatien. Ett ganska typiskt kalkstenslandskap som fått skydd och utgör hem för tusentals arter, varav sextio är endemiska. Alla är de omedvetet en viktig pusselbit i de biosfäriska processer som gör jorden till en bättre plats att leva på. Till vänster i bild syns en typisk ekoturist, en nordeuropeisk höginkomsttagare, kanske försjunken i det rika insektslivet. Genom ekoturism i Biokovo kan kroater tjäna pengar på kalkstenslandskapet om och om igen i evinnerlig tid; det tar ju inte slut för att man tittar på det. Det är ett av kalkstenslandskapets många användningsområden.



Ett annat användningsområde är att bränna och krossa kalkstenen till cement och göra den till beståndsdel i betong, som kan användas som byggmaterial. Ett alternativ är att bygga ett hotellkomplex, som det här i det turistindustriella navet Brela i Kroatien, en kort biltur ifrån Biokovo. Betong har materialegenskaper som passar perfekt för byggnation. Man ska dock komma ihåg att för varje betongstruktur finns en stor grop i marken någonstans i ett kalkstenslandskap.