När vindarna vänder: segelfartygens återkomst och sjöfartens framtid
Sjöfartsindustrin har stor klimatpåverkan och orsakar luftföroreningar med betydande effekter på människors hälsa. Samtidigt är de industriella lastfartygen helt oumbärliga för världshandeln. Branschen har själv tagit några initiativ för hållbarhet, men de verkar otillräckliga för att nå ens lågt satta klimatmål. Det är mot bakgrund av det här som segelfartyg blivit ett seriöst alternativ. Har de vad som krävs för att ersätta de fossildrivna fartygen? Eller behöver också världshandeln förändras?
Sjöfarten spelar en avgörande roll i världshandeln. Nio av tio varor som handlas internationellt fraktas till sjöss. Inte mer än femtio tusen fraktfartyg driver världshandeln och de flesta ägs av några få aktörer. Flytande gods (i huvudsak olja) fraktas av tankfartyg medan bulkmaterial (som kol, malm eller spannmål) fraktas av bulklastfartyg. Nästan alla andra produkter fraktas av containerfartyg. Moderna lastfartyg kan vara hundratals meter långa och ha kapacitet för över hundratusen ton gods, eller tjugotusen containrar.
Den internationella handeln och sjöfarten utvecklas hand i hand. Effektiviserad transportteknik underlättar långväga handel och när handeln växer så växer sjöfarten, som då motiveras till ytterligare teknikutveckling. Industrierna sänker produktionskostnaderna, sjöfarten sänker fraktkostnaderna. Resultatet är en världshandel som expanderat med exempellös fart de senaste åren, snabbare än världsekonomin, men trots det har lastfartygen inte blivit fler. Däremot har de blivit större. Dagens största fraktfartyg är dubbelt så långa som rekordinnehavarna för tio år sedan, och kan därmed hantera dubbelt så stora laster. Att frakten till sjöss kommit att bli så dominerande beror på den här överlägsna kapaciteten att transportera stora mängder gods effektivt. Mätt per container eller viktenhet är det mycket dyrare, betydligt mer energikrävande och mer koldioxidintensivt att transportera gods på räls, som är det näst mest effektiva. Sjöfarten har med sina stordriftsfördelar en given roll i den storskaliga och integrerade världsekonomin av idag.
Branschens klimatmål är inte särksilt ambitiöst, men frågan är om ens det är realistiskt. IMO har själva prognostiserat att växthusgasutsläppen kommer växa med mellan 50 och 250 procent till 2050, oavsett effektivseringar och förbättringar av bränslet. Sjöfartens väntade volymökning kommer motverka miljövinsterna man får per transporterad enhet. Oljeförbrukningen kan minska genom att köra långsammare eller låta skeppen få draghjälp av stora draksegel, men det minskar inte utsläppen med mer än mellan 10 och 40 procent per skepp och är inte tillämpligt på alla lastfartyg. Därför vänder fler blickarna mot batterifartyg. Räckvidden är dock mycket liten, så det fåtal eldrivna lastfartyg som är i bruk åker bara några mil mellan närbelägna hamnar med väldigt liten last. Eftersom större skepp inte har möjlighet att stanna och ladda, lär batterifartygen spela en marginell roll en tid framöver. Även om batteritekniken möjligen kan skalas upp på lång sikt och ersätta femtiotusen fossildrivna fraktfartyg återstår problem: den globala elproduktionen är inte fossilfri på långa vägar och batterierna har negativa miljöeffekter längs hela kedjan, från utvinning till batteritillverkning.
Hastigheten är dock inte avgörande. Segelfartygen var betydligt snabbare än 1800-talets ångbåtar, men konkurrerades ut ändå. Segelfartygen var utlämnade till vädrets makter, medan ångbåtarna kunde hålla en tidtabell. Segelfartygen krävde en stor besättning medan ångbåtarna sparade in både pengar och utrymme med mindre arbetskraft. Framför allt hade segelfartygen sämre lastkapacitet än ångbåtarna, och i jämförelse med fyrahundra meter långa containerfartyg är de chanslösa. Moderna segelskepp har med tekniska lösningar blivit bättre rustade. Idag finns hybridsystem, till exempel motorförsedda segelskepp med datoriserad navigation och automatiserade master så att fartyget kan välja rutt och vinkla masterna för att utnyttja vindenergin maximalt och frakta mer förutsägbart. Dessa fartyg är mer väderoberoende, mindre arbetskrävande och har större lastförmåga än gårdagens vindburna sjötransporter.
En av planetpolitikens viktigaste konfliktdimensioner, som hittills inte hanterats i centrala dokument som Parisavtalet och FN:s globala hållbarhetsmål, är synen på teknikens möjligheter och gränser. En värdefull insikt från det kritiska lägret är denna: teknik är inte omställningens huvudperson. Vad vi behöver är inte i första hand ny teknik, utan nya värderingar. Segelfartygens styrka är deras förmåga att ge människor goda liv och livskvalitet inom planetära gränser. Varje tendens till automatisering, varje hydridlösning, ja varje försök att efterlikna den moderna sjöfarten och röra sig bort från den äldre beprövade tekniken löper hög risk att göra också segelfartygen ohållbara. Dessutom förändrar högeffektiva och moderniserade segelfartyg inte sjöfartens symbiotiska relation med världshandeln, en av de viktigaste drivkrafterna bakom ökad resursförbrukning. Den industriella sjöfarten har kopplat samman hela biosfärens och planetens resurser med de regioner som har råd att förbruka dem. Mineraler och odlingsmark som tidigare förvaltats långsiktigt och hänsynsfullt av lokalsamhällen har med de effektiva lastfartygen blivit hela den industrialiserade världens egendom, vilket bidragit till en rovdriftsekonomi mot de mest utsatta.
Segelfartygen är som bäst inte när de blir konkurrenskraftiga, utan när de bidrar till ett perspektivskifte. En tredjedel av de globala resursflödena handlas internationellt, och segelfartygen kommer aldrig kunna frakta så mycket. Men det behöver inte vara ett problem. Vi fraktar för mycket, för ofta och för långt. Handelsfartygen är idag storstädernas tentakler ut i världen, men kan istället vara en stomme i en mer demokratisk världshandel. Om vi på allvar vill leva som om det fanns en morgondag måste den smutsiga och klimatvidriga sjöfartsindustrin avvecklas till förmån för segelfartyg som driver en nedbantad handel inom planetens gränser.
Smee, Jess (2018) "Are electric vessels the wave of the future in shipping?", Deutsche Welle, 20 mars. Tillgänglig på:
https://www.dw.com/en/are-electric-vessels-the-wave-of-the-future-in-shipping/a-43046309
(Hämtad 2018-09-25)
Sjöfartens problem
Den moderna sjöfarten är ohållbar. Idag står sjöfarten för uppemot tre procent av de globala växthusgasutsläppen. Bara fem länder har större klimatpåverkan än sjöfartsindustrin. Trots det har den en undangömd plats i klimatdebatten och inkluderades varken i Kyotoprotokollet eller Parisavtalet. Fartygen drivs nästan helt av bunkerolja, en restprodukt från destillering av råolja. Man skulle kunna säga att världens stora fartyg utför en slags avfallsförbränning åt oljebolagen. Sjöfartens bränsle är därför av sämsta kvalitet med en svavelhalt tvåtusen gånger så hög som i diesel. Varje år orsakar den sjöburna trafikens luftföroreningar hundratusentals förtida dödsfall och miljontals barn får astma. Lejonparten av skadan sker kring världens hamnar och i synnerhet nära de stora godsnoderna.Sjöfarten spelar en avgörande roll i världshandeln. Nio av tio varor som handlas internationellt fraktas till sjöss. Inte mer än femtio tusen fraktfartyg driver världshandeln och de flesta ägs av några få aktörer. Flytande gods (i huvudsak olja) fraktas av tankfartyg medan bulkmaterial (som kol, malm eller spannmål) fraktas av bulklastfartyg. Nästan alla andra produkter fraktas av containerfartyg. Moderna lastfartyg kan vara hundratals meter långa och ha kapacitet för över hundratusen ton gods, eller tjugotusen containrar.
Den internationella handeln och sjöfarten utvecklas hand i hand. Effektiviserad transportteknik underlättar långväga handel och när handeln växer så växer sjöfarten, som då motiveras till ytterligare teknikutveckling. Industrierna sänker produktionskostnaderna, sjöfarten sänker fraktkostnaderna. Resultatet är en världshandel som expanderat med exempellös fart de senaste åren, snabbare än världsekonomin, men trots det har lastfartygen inte blivit fler. Däremot har de blivit större. Dagens största fraktfartyg är dubbelt så långa som rekordinnehavarna för tio år sedan, och kan därmed hantera dubbelt så stora laster. Att frakten till sjöss kommit att bli så dominerande beror på den här överlägsna kapaciteten att transportera stora mängder gods effektivt. Mätt per container eller viktenhet är det mycket dyrare, betydligt mer energikrävande och mer koldioxidintensivt att transportera gods på räls, som är det näst mest effektiva. Sjöfarten har med sina stordriftsfördelar en given roll i den storskaliga och integrerade världsekonomin av idag.
 |
| Bulklastfartyg lastar kol, järnmalm och annan torr bulklast i Rotterdam, Europas största hamn. Rotterdams hamn var länge störst i världen, men den positionen har under 2000-talet övertagits av asiatiska hamnar. |
 |
| Några tankfartyg tankar olja i Kung Fahds industrihamn i Yanbu (Saudiarabien) som är den viktigaste oljehamnen i röda havet. |
 |
| En containerhamn och några containerfartyg i en del av Singapores hamn, som är världens största nav för omlastning. Istället för att åka direkt till slutdestinationen åker många små fraktfartyg hit och lastar över till större fartyg, vilket sparar tid och pengar. |
Sjöfartens lösningar – eller "lösningar"
Tidigigare i år kom aktörena i International Maritime Organization (IMO) för första gången överens om mål för utsläppsminskning. Ambitionen är att få bort utsläppen helt på sikt och halvera dem till 2050. Att minska utsläppen och bränsleförbrukningen är egentligen helt i sjöfartsindustrins intresse. Mer intensiv nederbörd, fler stormar och stigande havsnivåer är direkta hot mot tillförliliga trafikflöden. Samtidigt kommer bunkeroljan från en resurs som redan sett sina bästa dagar och i framtiden kommer präglas av oförutsägbara och stigande priser. Klimatförändringarna och peak oil i tandem driver sjöfarten mot en mycket osäker framtid.Branschens klimatmål är inte särksilt ambitiöst, men frågan är om ens det är realistiskt. IMO har själva prognostiserat att växthusgasutsläppen kommer växa med mellan 50 och 250 procent till 2050, oavsett effektivseringar och förbättringar av bränslet. Sjöfartens väntade volymökning kommer motverka miljövinsterna man får per transporterad enhet. Oljeförbrukningen kan minska genom att köra långsammare eller låta skeppen få draghjälp av stora draksegel, men det minskar inte utsläppen med mer än mellan 10 och 40 procent per skepp och är inte tillämpligt på alla lastfartyg. Därför vänder fler blickarna mot batterifartyg. Räckvidden är dock mycket liten, så det fåtal eldrivna lastfartyg som är i bruk åker bara några mil mellan närbelägna hamnar med väldigt liten last. Eftersom större skepp inte har möjlighet att stanna och ladda, lär batterifartygen spela en marginell roll en tid framöver. Även om batteritekniken möjligen kan skalas upp på lång sikt och ersätta femtiotusen fossildrivna fraktfartyg återstår problem: den globala elproduktionen är inte fossilfri på långa vägar och batterierna har negativa miljöeffekter längs hela kedjan, från utvinning till batteritillverkning.
Hissa seglen!
På senare år har segelfartyg fått ett uppsving både i diskussionen och i praktiken. Faktum är att det idag finns fler kommersiella segelfartyg än batterifartyg. Segelfartygen är lovande för att de inte är så resursintensiva att bygga och har nollutsläpp under färden. Precis som med batterifartygen finns flera frågetecken. Segelburna skepp är långsammare än moderna lastfartyg sett till maxhastigheten, och det är den vanligaste invändningen. Men under finanskrisens höga oljepriser körde många rederier med lägre hastigheter för att spara pengar och flera fraktbolag, med det danska konglomeratet Maersk i spetsen, har fortsatt med slow steaming, som det kallas. Därför är dagens fraktfartyg ungefär lika snabba som de fullriggade klipperskepp som drev världshandeln under segelfartygens guldålder för mer än hundra år sedan.Hastigheten är dock inte avgörande. Segelfartygen var betydligt snabbare än 1800-talets ångbåtar, men konkurrerades ut ändå. Segelfartygen var utlämnade till vädrets makter, medan ångbåtarna kunde hålla en tidtabell. Segelfartygen krävde en stor besättning medan ångbåtarna sparade in både pengar och utrymme med mindre arbetskraft. Framför allt hade segelfartygen sämre lastkapacitet än ångbåtarna, och i jämförelse med fyrahundra meter långa containerfartyg är de chanslösa. Moderna segelskepp har med tekniska lösningar blivit bättre rustade. Idag finns hybridsystem, till exempel motorförsedda segelskepp med datoriserad navigation och automatiserade master så att fartyget kan välja rutt och vinkla masterna för att utnyttja vindenergin maximalt och frakta mer förutsägbart. Dessa fartyg är mer väderoberoende, mindre arbetskrävande och har större lastförmåga än gårdagens vindburna sjötransporter.
En av planetpolitikens viktigaste konfliktdimensioner, som hittills inte hanterats i centrala dokument som Parisavtalet och FN:s globala hållbarhetsmål, är synen på teknikens möjligheter och gränser. En värdefull insikt från det kritiska lägret är denna: teknik är inte omställningens huvudperson. Vad vi behöver är inte i första hand ny teknik, utan nya värderingar. Segelfartygens styrka är deras förmåga att ge människor goda liv och livskvalitet inom planetära gränser. Varje tendens till automatisering, varje hydridlösning, ja varje försök att efterlikna den moderna sjöfarten och röra sig bort från den äldre beprövade tekniken löper hög risk att göra också segelfartygen ohållbara. Dessutom förändrar högeffektiva och moderniserade segelfartyg inte sjöfartens symbiotiska relation med världshandeln, en av de viktigaste drivkrafterna bakom ökad resursförbrukning. Den industriella sjöfarten har kopplat samman hela biosfärens och planetens resurser med de regioner som har råd att förbruka dem. Mineraler och odlingsmark som tidigare förvaltats långsiktigt och hänsynsfullt av lokalsamhällen har med de effektiva lastfartygen blivit hela den industrialiserade världens egendom, vilket bidragit till en rovdriftsekonomi mot de mest utsatta.
Segelfartygen är som bäst inte när de blir konkurrenskraftiga, utan när de bidrar till ett perspektivskifte. En tredjedel av de globala resursflödena handlas internationellt, och segelfartygen kommer aldrig kunna frakta så mycket. Men det behöver inte vara ett problem. Vi fraktar för mycket, för ofta och för långt. Handelsfartygen är idag storstädernas tentakler ut i världen, men kan istället vara en stomme i en mer demokratisk världshandel. Om vi på allvar vill leva som om det fanns en morgondag måste den smutsiga och klimatvidriga sjöfartsindustrin avvecklas till förmån för segelfartyg som driver en nedbantad handel inom planetens gränser.
Källor och vidare läsning
De Beukelaer, Christiaan (2018) "Plain sailing: how traditional methods could deliver zero-emission shipping", The Conversation, 27 maj. Tillgänglig på:
https://theconversation.com/plain-sailing-how-traditional-methods-could-deliver-zero-emission-shipping-97180
(Hämtad 2018-09-25)
https://www.dw.com/en/are-electric-vessels-the-wave-of-the-future-in-shipping/a-43046309
(Hämtad 2018-09-25)
Winebrake, James J., Corbett, James J (2018) "The urgency of curbing pollution from ships, explained", The Conversation, 12 april. Tillgänglig på:
https://theconversation.com/the-urgency-of-curbing-pollution-from-ships-explained-94797
(Hämtad 2018-09-25)