Industrisamhällets uppgång och fall: lärdomar från skifferoljans tid i Kvarntorp
Under försommaren 1940 anföll Nazityskland både Norge och Danmark och handelsförbindelserna västerut skars av. Det innebar en akut oljebrist som på olika sätt drabbade alla människor i det samtida Sverige. För bonden Olof i Närke betydde det att han återigen fick arbeta med sin häst Bruno efter en period med traktor. Men Olofs och Brunos återförening skulle bli kortvarig. En annan följd av oljebristen var nämligen att Sverige började söka med ljus och lykta efter lämpliga skiffertillgångar att omvandla till bränsle, och hittade sådana under matjordarna på Närkesslätten. Kvarntorps gård hade försörjt Olofs familj och deras kunder i Örebro med mat. På kort tid kom den att omvandlas till industriorten Kvarntorp, som var med och försörjde krigsekonomin och senare hela det svenska folkhemsbygget med energi.
Jag har länge närt en idé om att varje industriellt framsteg har offer och en skugga. Eller, med andra ord, att industriella framsteg leder både till förlorade mänskliga och kulturella värden och oundvikliga ekologiska bieffekter. Man kan med såväl politik som teknik slipa ned det industriella framåtskridandets vassaste kanter, men bara till en viss gräns. Det tycks mig som om den moderna rikedomen har och alltid måste ha ett högt pris. I Kvarntorp ser jag en möjlighet att pröva min idé. Varför? För att Kvarntorp var ett industrisamhälle i miniatyr.
Öar har alltid lockat forskare i allt från ekologi till antropologi för att de i kraft av sin skala och isolering är lätta att avgränsa och därmed studera. Kvarntorp är ingen ö men har, vill jag påstå, en tydlig ökaraktär. Samhället Kvarntorp byggdes "mitt ute på en vindpinad slätt", för att låna en formulering från Staffan Ekegren som skrivit en dokumentärroman om skifferoljans tid i Kvarntorp. Eftersom Kvarntorp så representativt var en industriell omvandling avgränsad i tid och rum, tror jag att lärdomarna därifrån kan säga oss något om industrialismens väsen i ett större perspektiv.
Industrianläggningarna där skiffern blev olja påverkade också bönderna i omgivningen. Det svavel som spred sig i en mils radie runt ugnarnas skorstenar föll ner på skog och mark och förstörde skördar för många bönder och skogsägare. Det fördes så gott som ständigt processer mellan dessa och SSAB. Med tiden utvecklades ett system för ersättningar och de omkring sextio drabbade lantbrukarna fick genom åren miljonbelopp för skadorna.
Skador på människor då? Många vittnade om huvudvärk och sömnproblem. Av arbetarna som jobbade vid anläggningarna led hälften av kronisk trötthet, illamående och yrsel. Olycksfallsfrekvensen bland arbetarna var i början ungefär tjugo gånger högre än på en svensk byggarbetsplats på 2000-talet. Arbetarna fick som bönderna ersättning för sina skador, i form av sjukkassa.
Kvarntorpshögen expanderade inte av sig själv utan hade sitt ursprung i det stora dagbrottet för alunskiffer. När produktionen växte växte också gruvorna, och därmed ingreppen i landskapet. Jordbruk kommer inte kunna se dagens ljus inom överskådlig tid i den här bördiga delen av Sverige. Gruvdriftens miljöpåverkan i Kvarntorp är inte kartlagd mer än så, men det är väl känt att exploatering av alunskiffer frigör tungmetaller och andra farliga svårnedbrytbara ämnen till ekosystem och grundvatten.
Varför verkar industrialismens framfart alltid vara förenad med offer? Av framför allt två skäl, tror jag. Dels på grund av en tendens som präglar det mesta i universum: förnyelse kräver förstörelse. Dels för att industrialismen till sin natur har en sådan räckvidd att ingen lämnas oberörd. Ett industriellt genombrott slår kompromisslöst ut rådande sätt att leva och dess nya teknik införlivas i samhällsstrukturen så att den till slut blir en oumbärlig del av vardagen. Det som behöver offras kan vara frivilligt eller ses som obetydligt, men utgör icke desto mindre offer. Många betraktar säkert förlusterna av gamla dialekter, hamnarbetarnas mytomspunna subkultur eller för den delen Harald Östlunds fädernesgård i Kvarntorp som ett lågt pris för det svenska välståndsundret, men det är icke desto mindre ett pris. Ett pris som inte hade kunnat undvikas ens med den mest lyhörda politik.
Vi går vidare till skuggan. Skuggan förekommer ibland som metafor i miljödebatten till exempel i begreppet skuggareal, alltså all den yta som krävts för att producera ett livsmedel, inräknat insatsvarorna. Kvarntorpshögen, detta monument över industriell kapacitet, kastar inte bara en bokstavlig skugga över Närkesslätten utan utgör en skugga också i överförd mening. För all industriell produktion har en källa och en restprodukt, en skugga som på skuggors vis är produktionens eviga följeslagare. Jag tror det har en djupare förklaring än man i förstone anar.
Materia har en statistisk tendens att övergå i oordning. Detta, som följer av termodynamikens andra lag, omformuleras ofta till det mer lättillgängliga men oegentliga "naturen strävar efter ökad oordning". Varför står då inte våra industrisamhällen och förfaller? Fysikern Erwin Schrödinger ställde samma fråga fast om levande organismer och kom fram till att "[d]et självklara svaret är: Genom att äta, dricka, andas och (när det gäller växterna) assimilera. Den tekniska termen är ämnesomsättningen eller metabolism." Ett samhälle frodas, kort sagt, genom att ta upp ordning från omvärlden. Kvarntorps produktion förutsatte ordning och den kom från alunskifferns välordnade struktur. Men det är ändå så att "allt som försiggår i naturen betyder en ökning av entropin", med Schrödingers ord. Oordningen i Kvarntorp, alltså entropin, hamnade istället i dagbrotten, i luften och på Kvarntorpshögen. Skuggan hade inte kunnat undvikas helt ens med den modernaste miljöteknik.
I Kvarntorp var offren och skuggan alltid närvarande för människorna. De såg de röda strimmorna i arbetarnas ögon och bitterheten i bonden Harald Östlunds ögon. De kände stanken och såg med tiden hur dagbrotten blev större och Kvarntorpshögen högre. På så sätt skiljer de sig från många nutida svenskar. Den svenska industrialiseringens offer finns i historieböcker eller på Skansen och skuggan stöter vi nästan aldrig på. Vi intalar oss gärna att vi numera ägnar åt oss en mer sofistikerad utveckling som inte sker på bekostnad av något. Men offren – kinesiska lungor, bykulturer i Anderna, västafrikanska småfiskare – och skuggan – Borneos regnskogar, Sibiriens oljefält, Perus koppargruvor – har inte försvunnit, bara flyttat bortom vår horisont. Den industriella revolutionen, som på sätt och vis fortfarande pågår, är således både produktion och destruktion, både värdeskapande och värdeförlust. Det går helt enkelt inte att komma ifrån.
Industrisamhället förföljs alltid av två hot: att bli attackerat av sina offer eller överväldigat av sin skugga. Det motstånd industrikapitalismen möter i dess frontlinjer i Latinamerika, Afrika och Asien ingår i en lång tradition som inleddes med de engelska ludditerna. Globaliseringens utanförskap – i synnerhet urfolken och småbrukarna – inser precis som ludditerna vad som behöver offras och därför sätter de sig emot. Skuggan har också besvärat industrialismen länge. Ta till exempel det rationaliserade jordbruket i Mellanvästern som på 1930-talet orsakade en omfattande erosion, förstärkt av torka. Då bildades sandstormar och enorma dammoln som gjorde jorden obrukbar. Men de gånger skuggan verkligen hunnit ikapp det industriella segertåget har det oftast varit lokalt och kortvarigt, som i fallet ovan med Dust Bowl, som denna berömda kris kallas. Det är först på senare tid som industrialismen börjat gräva sin egen grav i planetär skala. Klimatförändringen, artutrotningen och svårigheten att få tag på tillräckliga resurser är en tickande bomb som sätter press på hela världens industriella metabolism. Utvecklingen kan ta många vägar, men en sak är säker: vi lever i början på slutet av industrialismen.
Sundin, B. (2008) "Från möjlighet till miljöskandal. Den svenska skifferoljeindustrin under 1900-talets första hälft.", i Teknik- och vetenskapshistoriska dagar 2008, Tekniska museet, Stockholm. Tillgänglig på:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:274308/FULLTEXT01.pdf
Jag har länge närt en idé om att varje industriellt framsteg har offer och en skugga. Eller, med andra ord, att industriella framsteg leder både till förlorade mänskliga och kulturella värden och oundvikliga ekologiska bieffekter. Man kan med såväl politik som teknik slipa ned det industriella framåtskridandets vassaste kanter, men bara till en viss gräns. Det tycks mig som om den moderna rikedomen har och alltid måste ha ett högt pris. I Kvarntorp ser jag en möjlighet att pröva min idé. Varför? För att Kvarntorp var ett industrisamhälle i miniatyr.
Öar har alltid lockat forskare i allt från ekologi till antropologi för att de i kraft av sin skala och isolering är lätta att avgränsa och därmed studera. Kvarntorp är ingen ö men har, vill jag påstå, en tydlig ökaraktär. Samhället Kvarntorp byggdes "mitt ute på en vindpinad slätt", för att låna en formulering från Staffan Ekegren som skrivit en dokumentärroman om skifferoljans tid i Kvarntorp. Eftersom Kvarntorp så representativt var en industriell omvandling avgränsad i tid och rum, tror jag att lärdomarna därifrån kan säga oss något om industrialismens väsen i ett större perspektiv.
Offren
Även om syftet med ett dagbrott är att komma åt det som ligger under jord, måste också hela markytan ovan jord tas i anspråk. I Kvarntorp, på den bördiga Närkeslätten, gick det inte att undvika konflikter med jordbruket. För att etablera det som så småningom skulle bli Skandinaviens största dagbrott behövde det nya statliga bolaget Svenska Skifferolje AB (SSAB) ta i med hårdhandskarna. De bönder som inte frivilligt (motvilligt) sålde sin mark fick den förr eller senare tvångsinlöst och bortgrävd.Industrianläggningarna där skiffern blev olja påverkade också bönderna i omgivningen. Det svavel som spred sig i en mils radie runt ugnarnas skorstenar föll ner på skog och mark och förstörde skördar för många bönder och skogsägare. Det fördes så gott som ständigt processer mellan dessa och SSAB. Med tiden utvecklades ett system för ersättningar och de omkring sextio drabbade lantbrukarna fick genom åren miljonbelopp för skadorna.
Skador på människor då? Många vittnade om huvudvärk och sömnproblem. Av arbetarna som jobbade vid anläggningarna led hälften av kronisk trötthet, illamående och yrsel. Olycksfallsfrekvensen bland arbetarna var i början ungefär tjugo gånger högre än på en svensk byggarbetsplats på 2000-talet. Arbetarna fick som bönderna ersättning för sina skador, i form av sjukkassa.
Skuggan
Intill det som är Sveriges största industriruin reser sig ett rykande berg av skifferaska hundra meter över marken. Kvarntorpshögen kallas den och där samlades allt fast avfall från skifferoljeproduktionen. Högen läckte svavelångor och spred en stank över hela området men det värsta avfallet var inte det fasta utan det flytande och gasformiga. Ut från Kvarntorps anläggningar strömmade utsläpp som resulterade i fiskdöd, en kraftig tillbakagång för fågellivet och allvarliga störningar för ekosystemen runtomkring.
Välståndets pris och industrialismens framtid
Som jag misstänkte var det inte svårt att hitta offer och en skugga i Kvarntorp. Men vad är den bakomliggande orsaken till det? Låt oss börja med offren. Det låter möjligen drastiskt att använda ett ord som offer om Kvarntorps invånare. Många levde i nybyggarsamhället frivilligt och några tyckte rentav att det var "rena himmelriket", vilket också är titeln på den redan nämnda dokumentärromanen. Men jag syftar inte nödvändigtvis på människorna i sig. Offer ska här förstås enligt den ursprungliga religiösa betydelsen: att offra något för ett högre syfte. Det är, menar jag, alltid något som måste offras för de industriella triumfernas skull, för att nå det rena himmelriket. Detta något behöver inte vara människors liv, men kanske deras hälsa eller mark, eller deras traditioner, identitet och livsformer. Eftersom sådant inte är utbytbart rör det sig om uppoffringar även om det går att få ekonomisk kompensation för dem.Varför verkar industrialismens framfart alltid vara förenad med offer? Av framför allt två skäl, tror jag. Dels på grund av en tendens som präglar det mesta i universum: förnyelse kräver förstörelse. Dels för att industrialismen till sin natur har en sådan räckvidd att ingen lämnas oberörd. Ett industriellt genombrott slår kompromisslöst ut rådande sätt att leva och dess nya teknik införlivas i samhällsstrukturen så att den till slut blir en oumbärlig del av vardagen. Det som behöver offras kan vara frivilligt eller ses som obetydligt, men utgör icke desto mindre offer. Många betraktar säkert förlusterna av gamla dialekter, hamnarbetarnas mytomspunna subkultur eller för den delen Harald Östlunds fädernesgård i Kvarntorp som ett lågt pris för det svenska välståndsundret, men det är icke desto mindre ett pris. Ett pris som inte hade kunnat undvikas ens med den mest lyhörda politik.
Vi går vidare till skuggan. Skuggan förekommer ibland som metafor i miljödebatten till exempel i begreppet skuggareal, alltså all den yta som krävts för att producera ett livsmedel, inräknat insatsvarorna. Kvarntorpshögen, detta monument över industriell kapacitet, kastar inte bara en bokstavlig skugga över Närkesslätten utan utgör en skugga också i överförd mening. För all industriell produktion har en källa och en restprodukt, en skugga som på skuggors vis är produktionens eviga följeslagare. Jag tror det har en djupare förklaring än man i förstone anar.
Materia har en statistisk tendens att övergå i oordning. Detta, som följer av termodynamikens andra lag, omformuleras ofta till det mer lättillgängliga men oegentliga "naturen strävar efter ökad oordning". Varför står då inte våra industrisamhällen och förfaller? Fysikern Erwin Schrödinger ställde samma fråga fast om levande organismer och kom fram till att "[d]et självklara svaret är: Genom att äta, dricka, andas och (när det gäller växterna) assimilera. Den tekniska termen är ämnesomsättningen eller metabolism." Ett samhälle frodas, kort sagt, genom att ta upp ordning från omvärlden. Kvarntorps produktion förutsatte ordning och den kom från alunskifferns välordnade struktur. Men det är ändå så att "allt som försiggår i naturen betyder en ökning av entropin", med Schrödingers ord. Oordningen i Kvarntorp, alltså entropin, hamnade istället i dagbrotten, i luften och på Kvarntorpshögen. Skuggan hade inte kunnat undvikas helt ens med den modernaste miljöteknik.
I Kvarntorp var offren och skuggan alltid närvarande för människorna. De såg de röda strimmorna i arbetarnas ögon och bitterheten i bonden Harald Östlunds ögon. De kände stanken och såg med tiden hur dagbrotten blev större och Kvarntorpshögen högre. På så sätt skiljer de sig från många nutida svenskar. Den svenska industrialiseringens offer finns i historieböcker eller på Skansen och skuggan stöter vi nästan aldrig på. Vi intalar oss gärna att vi numera ägnar åt oss en mer sofistikerad utveckling som inte sker på bekostnad av något. Men offren – kinesiska lungor, bykulturer i Anderna, västafrikanska småfiskare – och skuggan – Borneos regnskogar, Sibiriens oljefält, Perus koppargruvor – har inte försvunnit, bara flyttat bortom vår horisont. Den industriella revolutionen, som på sätt och vis fortfarande pågår, är således både produktion och destruktion, både värdeskapande och värdeförlust. Det går helt enkelt inte att komma ifrån.
Industrisamhället förföljs alltid av två hot: att bli attackerat av sina offer eller överväldigat av sin skugga. Det motstånd industrikapitalismen möter i dess frontlinjer i Latinamerika, Afrika och Asien ingår i en lång tradition som inleddes med de engelska ludditerna. Globaliseringens utanförskap – i synnerhet urfolken och småbrukarna – inser precis som ludditerna vad som behöver offras och därför sätter de sig emot. Skuggan har också besvärat industrialismen länge. Ta till exempel det rationaliserade jordbruket i Mellanvästern som på 1930-talet orsakade en omfattande erosion, förstärkt av torka. Då bildades sandstormar och enorma dammoln som gjorde jorden obrukbar. Men de gånger skuggan verkligen hunnit ikapp det industriella segertåget har det oftast varit lokalt och kortvarigt, som i fallet ovan med Dust Bowl, som denna berömda kris kallas. Det är först på senare tid som industrialismen börjat gräva sin egen grav i planetär skala. Klimatförändringen, artutrotningen och svårigheten att få tag på tillräckliga resurser är en tickande bomb som sätter press på hela världens industriella metabolism. Utvecklingen kan ta många vägar, men en sak är säker: vi lever i början på slutet av industrialismen.
Källor och vidare läsning
Ekegren, S. (1997) Rena himmelriket, Örebro: Gullers förlag.Sundin, B. (2008) "Från möjlighet till miljöskandal. Den svenska skifferoljeindustrin under 1900-talets första hälft.", i Teknik- och vetenskapshistoriska dagar 2008, Tekniska museet, Stockholm. Tillgänglig på:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:274308/FULLTEXT01.pdf