Den imperialistiska livsstilen
Miljöfrågorna har aldrig varit så högt upp på den politiska dagordningen som nu. I många länder går politiker från ord till handling med miljöpolitiken. Förnyelsebar energi och hållbara produktionsmetoder växer. Samtidigt fördjupas de ekologiska kriserna för varje dag som går. Varför händer det så lite när det görs så mycket? För att komma tillrätta med miljöproblemen måste vi nå dess strukturella orsak: den rika världens livsstil.
Eliter och härskare har alltid levt i överflöd på bekostnad av andra. Hög materiell standard är inte alls någon ny företeelse, men har alltid varit förbehållet ett priviligierat fåtal. Det förändrades på 50-talet. Då började den industriella modell som först utvecklades av biltillverkaren Ford – med massproduktion, höga löner och stora produktivitetsökningar – spridas över Nordamerika, Västeuropa och Japan. Med en massmarknad av standardiserade konsumtionsvaror kunde vanligt folk (i den rikaste delen av världen) leva som eliter och härskare alltid har gjort.
Den här nya fasen i kapitalismen sammanfaller med det som miljövetare och jordsystemforskare kallar "den stora accelerationen". På 50-talet inleddes en exponentiell ökning av koldioxidutsläppen, havsförsurningen, den tropiska avskogningen och många andra miljöindikatorer. Globala kretslopp av kol, kväve, fosfor och vatten styrdes om i stor skala. Städerna, befolkningen och jordbruket började växa snabbt samtidigt som arter utrotades i allt snabbare takt.
Allt detta berodde på att den industriella metabolismen, alltså de rika samhällenas resursomsättning, lade i en ny växel. För att försörja det fossilbaserade välståndet som bredde ut sig i västvärlden krävdes en helt förnyad relation med den globala ekologin. Människors förhållande till naturen har en historia som präglats av bruk och missbruk. Men varken mammututrotningen, jordbrukets etablering, kapitalismens framväxt eller den industriella revolutionen har kunnat ställa om hela planetens sätt att fungera. Det är först i och med den stora accelerationen från mitten på 1900-talet som mänskliga samhällen omdanar hela jorden.
På 70-talet gick "fordismen" genom flera kriser och kapitalismen förändrades i grunden. Materialanvändningen i västvärlden började stabiliseras på en hög nivå. Den fossilbränsledrivna och resursintensiva livsstilen överlevde dock kriserna utan problem och förankrades djupt i rika människors vardagsliv. I den industrialiserade världen blev även enkla sysslor del i ett globalt nätverk av material- och energiflöden. Den västerländska livsstilen fick bred politisk uppslutning och blev ett ideal för fattiga människor i hela världen.
Under globaliseringens tid, som började på 90-talet, har det idealet blivit verklighet för allt fler. Merparten av dem bor i metropolerna i Kina, men också i länder som Indien och Brasilien. Med framväxten av den här nya konsumentklassen har den globala industriella metabolismen skenat iväg igen, vilket ytterligare förvärrat miljökriserna. Världen har under 2000-talet fått uppleva en ekologiskt förödande råvaruboom, fördjupad klimatkris och plast i haven, för att nämna några problem.
Den imperialistiska livsstilen
Den höga levnadsstandarden har en konkret biofysisk dimension. En amerikan eller australiensare förbrukar över 30 ton material (fossila bränslen, byggmaterial, metaller och biomassa) per person och år och en europé eller japan mellan 15 och 25. Kina närmar sig de nivåerna, samtidigt som stora delar av världsbefolkningen lever på betydligt mindre, varav det mesta är mat. Av de ungefär 90 miljarder ton material som världens ekonomier förbrukar på ett år används två tredjedelar av Västeuropa, Nordamerika, Japan och Kina, men det är ett lite missledande sätt att räkna. Ofta framhålls 50 miljarder ton som en planetär gräns för den globala resursanvändningen, vilket innebär ett snitt på 6 till 7 ton per person. Det är en gräns som större delen av världens länder håller sig under eller överskrider marginellt. Ansvaret för den ohållbara delen, overshoot, ligger till hela 95 procent på länderna i det globala Nord och Kina.
Höginkomstländerna har länge varit stora nettoimportörer av fossila bränslen, metaller och jordbruksprodukter. Latinamerika, Afrika och Asien å sin sida har i årtionden exporterat betydligt mer material än vad de importerat. En stor andel av konsumtionens sociala och ekologiska effekter förskjuts genom världshandeln till andra delar av världen, i huvudsak från rika till fattigare länder. I många länder i det globala Syd är en stor del av befolkningen sysselsatt i råvaruindustrier och jordbruk som är helt inriktade på export. I praktiken betyder det att den rika världens leverne försörjs inte bara av andra världsdelars råvaror, utan också andra människors arbetstid.
Det är uppenbart att det västerländska sättet att leva är ekologiskt destruktivt. Med tanke på jordens skick är det helt orealistiskt att generalisera de rika samhällenas materiella standard till hela världens befolkning. Men det är omöjligt också av ett annat skäl. Den globala konsumentklassens oproportionerliga anspråk på global arbetskraft, råvaror och mark har inte kommit av sig själv. Det är en livsstil som i grunden är imperialistisk för att den förutsätter och upprätthåller en extremt ojämn fördelning av jordens resurser. Den metaboliska klyftan mellan Nord och Syd handlar i högsta grad om makt. De nödvändiga resurserna och den nödvändiga arbetskraften för att försörja den imperialistiska livsstilen har säkrats med de medel som krävts, alltifrån orättvisa kontrakt till militärt våld.
Det första hotet mot den imperialistiska livsstilen kom tidigt. Under 50- och 60-talens avkolonisering försökte delar av det globala Syd nationalisera sina råvarutillgångar, begränsa utländskt kapital och skydda sina inhemska industrier. Då ingrep västvärldens stater, ofta påhejade och stöttade av storföretag. Arméer och underrättelsetjänster från USA, Storbritannien och Frankrike bidrog till att störta regeringar i Brasilien, Nicaragua, Bolivia, Indonesien, Iran, Angola, Kongo, Elfenbenskusten och många andra länder till förmån för mer västvänliga och marknadsliberala alternativ.
På 70-talet förändrades strategin. Ledare i "tredje världen" övertalades att låna stora summor pengar till hög ränta och fick hjälp att betala tillbaka dem i utbyte mot att de reformerade sina ekonomier i liberal riktning. Genom så kallade strukturanpassningsprogram tvingades fattiga länder till privatiseringar av statliga tillgångar, nedskärningar i offentlig sektor och avregleringar i ekonomin och handelspolitiken. Utan att spilla något blod lyckades västerländska makter behålla kontrollen över naturresurser och billig arbetskraft i det globala Syd. De senaste årtiondena har frihandeln alltmer tagit över den rollen. Efter strukturanpassningens privatiseringar och avindustrialisering är det globala Syd beroende av utländska investeringar. Den rika världen har utnyttjat det genom att teckna frihandelsavtal som systematiskt gynnar västerländska företag, och straffa de länder som inte följer deras krav.
Under globaliseringens tid har konsumentklassen breddats och vuxit i länder som Indien och Brasilien, men framför allt i Kina. Hundratals miljoner människor i metropolerna längs den kinesiska kusten lever idag med en hög levnadsstandard. Därför har Kina på senare år tvingats söka sig utanför landets gränser, särskilt till Afrika och Latinamerika. Många afrikanska länder har tagit emot billiga eller räntefria lån och bistånd från Kina, som samtidigt investerat i infrastrukturprojekt och köpt upp mark. Allt fler kinesiska företag söker sig till Afrika för billig och lågutbildad arbetskraft, något som knappt längre finns i Kina. För sydamerikanska länder är Kinas massiva och växande efterfrågan på metaller och jordbruksprodukter en trygg inkomstkälla.
På många sätt är Kinas globala expansion betydligt mer fördelaktig för Afrika och Latinamerika än vad den västerländska kolonialismen och frihandeln varit. Men motivet – att försörja den imperialistiska livsstilen – är detsamma och länderna i Afrika och Latinamerika kan komma att betala ett högt pris. Deras ekonomier blir kraftigt specialiserade på råvaror vilket medför en rad problem, till exempel stor känslighet för prissvängningar. Deras beroende av den asiatiska stormakten gör dem oerhört sårbara för en kinesisk finansiell kris. Samtidigt är Kinas ekonomiska stöd till dem ofta villkorat mot politisk lojalitet till den kommunistiska regimens beslut.
Vakthållningen av välståndet
Multinationella råvarukoncerner, fossilbolag och jordbruksindustrier gör grovjobbet i att försörja den imperialistiska livsstilen. Det är för det mesta också storföretag som gör sig skyldiga till övergrepp, exploatering och miljöförstöring av det slag som får medial uppmärksamhet. Men kapitalet är ändå bara en av många institutioner som upprätthåller den rika världens livsformer. I bakgrunden arbetar många institutioner och aktörer med att trygga den imperialistiska livsstilens resursförsörjning och samtidigt dölja själva imperialismen i det.
Det är viktigt att komma ihåg att den så kallade fria marknaden är reglerad i detalj för att kunna fungera på ett sätt som vi uppfattar som fritt. Den internationella finansiella byråkratin, bestående av Världsbanken, Internationella Valutafonden (IMF) och Världshandelsorganisationen (WTO), utgör en slags global stat, helt utan folkligt inflytande. Det är denna marknadsliberala treenighet som sätter ramverket för hela världsekonomin. Genom det här arrangemanget, som systematiskt gynnar stora transnationella bolag, tryggas försörjningen av resurser och arbetskraft till de rika samhällena.
De nationella staterna spelar en avgörande roll, inte bara genom att trygga resursflödena utifrån. Offentliga institutioner arbetar, med tillväxten som högsta mål, sida vid sida med kapitalintressen med att bygga upp storskaliga infrastrukturer. De bedriver en aktiv industrialiseringspolitik som slår i stycken de livsformer som vilar mer på självförsörjning. De stöttar och samarbetar med sina resursintensiva industrier, som bilindustrin och stålindustrin. De subventionerar fossila bränslen och industriellt jordbruk. Men kanske viktigast av allt är att staten garanterar att den imperialistiska livsstilen verkligen breder ut sig till hela befolkningen och förankras djupt i människors vardag. Genom sociala skyddsnät, anställningstrygghet och geografisk omfördelning har staten bidragit till att den imperialistiska livsstilen normaliserats så till den grad att den uppfattas som en rättighet.
Fackföreningsrörelsen, särskilt den i Västeuropa, har varit en viktig del i uppbyggnaden och förvaltningen av den imperialistiska livsstilen. Under efterkrigstiden var det arbetarrörelsens partier som allra ivrigast drev på för standardhöjningar och ökad köpkraft för massorna. Fordismens klasskompromiss mellan arbetare och industriledare, där löntagarna fick sin andel av den växande kaka som den fossildrivna tillväxten skapade, var oerhört betydelsefull för den imperialistiska livsstilens omvandling från elitfenomen till massfenomen. Klasskompromissen är numera mer eller mindre upplöst, men det konsumtionssamhälle som den lade grunden för är starkare än någonsin. Fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna har också försvagats betydligt sedan efterkrigstiden, men är alltjämt en viktig kraft för tillväxt och ökad köpkraft. På grund av sin storlek och breda förankring är facken en omistlig garant för den imperialistiska livsstilens fortlevnad.
Vänstern och den gröna rörelsen
På 60- och 70-talen fanns det både inom vänstern och de nya miljörörelserna en samhällskritik som riktades bland annat mot den imperialistiska livsstilen, visserligen formulerad med andra ord. Med tiden blev den kritiken allt mer marginell och under 90-talet avradikaliserades dessa rörelser definitivt. Då slog begreppet hållbar utveckling igenom. Tillväxtkritiken och intresset för alternativa samhällsformer byttes mot en pragmatisk reformism som sopade målkonflikter mellan ekonomi och miljö under mattan. Efter det har den imperialistiska livsstil som är den strukturella orsaken till det globala ekologiska sammanbrottet knappt ifrågasatts.
Sedan den hållbara utvecklingens nittiotal har två nya viktiga aktörer blivit till: det gröna kapitalet och den gröna staten. Stora delar av den gröna rörelsen och miljörörelsens etablissemang har välkomnat och bidragit till deras framväxt. Det är förståeligt. Det gröna kapitalet konkurrerar med fossilkapitalet och den gröna staten har ett högt tonläge mot "bruna" stater. Världens samlade kapital har alltså inte någon enad front och världens regeringar är djupt oeniga i planetpolitiken. Det gröna kapitalet och den gröna rörelsen har åtminstone ett gemensamt intresse: att bli av med det smutsiga kapitalet. Varför inte stötta de kapitalintressen som tar konflikter med till exempel fossilkapitalet eller djurindustrin och samtidigt visar på alternativ? De gröna staterna ser grön ekonomi och miljöinvesteringar som ett sätt att säkra sin långsiktiga konkurrenskraft i världsekonomin. Varför inte utnyttja den intressegemenskapen och använda statsapparatens muskler för att ställa om samhället i hållbar riktning?
Den gröna rörelsen har goda argument, men underskattar statsmaktens tröghet och glömmer att de miljöprofilerade företagens enda syfte är att göra vinst. Samarbetet dem emellan är förvillande likt den järnaxel mellan stat och kapital som spred den imperialistiska livsstilen över västvärlden under andra hälften av 1900-talet. Idag fortsätter det gröna kapitalet och den gröna staten i sina fossila företrädares fotspår. I den hållbara utvecklingens namn sker en exploatering av människor och miljö som knappast kan betecknas som hållbar. De återkommande rapporterna på temat "den gröna teknikens smutsiga baksida", vare sig det gäller elbilar, solceller eller biobränslen, borde inte förvåna. Den imperialistiska livsstilen har alltid haft en smutsig baksida och miljötekniken bryter inte det mönstret.
De två tydligaste uttrycken för det är storskalig elektrifiering och massiv biobränsleproduktion. Det första bygger på en kraftig expansion av gruvindustrin och det senare ett intensifierat jord- och skogsbruk. Det ena får ödesdigra konsekvenser för lokalsamhällen och gruvarbetare, det andra ökar konkurrensen om mark och driver upp matpriserna. De har gemensamt att de är populära "lösningar" på klimatfrågan samtidigt som de bortser från de många andra ekologiska och sociala konsekvenserna av den industriella metabolismen. Elektrifieringens och biobränslenas fördelar ser man i västerländska storstäder medan kostnaderna sprids över det globala Syd och de rika ländernas glesbygder. Det är uppenbart att både elektrifiering och biobränslen i själva verket är en vidareutveckling av den imperialistiska livsstilen. I den meningen är dessa projekt i grunden fossilsamhällets arvtagare men de får aktivt eller passivt stöd från gröna partier och den gröna medelklass som röstar på dem.
De senaste åren har klimatfrågan klättrat upp på dagordningen i många vänsterorganisationer, både traditionellt socialdemokratiska och mer marxistiska. Den här klimatvänstern ser framför sig en storskalig statlig mobilisering av resurser som saknar motstycke i historien. Förutom en nödvändig omställning av industrier, transporter och energisystem skulle ett sådant storslaget projekt ge jobb och framtidstro i både stad och land, om man får tro förespråkarna. Med andra ord är socialdemokrater och socialister fortfarande övertygade om att svaret på alla samhällsproblem är att investera. Men någon grön keynesianism är ingen lösning, eftersom även investeringar har sitt ekologiska avtryck. För de rika länderna finns inte något utrymme i koldioxidbudgeten för den investeringstakt som vänstern vill se, för att inte tala om alla andra globala resurser en sådan grön industriell revolution skulle ta i anspråk.
De nya globala rättviserörelser som växt i popularitet åren efter finanskrisen har också tagit miljöfrågor på allt större allvar. Deras udd är riktad helt och hållet mot "the one percent", det vill säga den miljardärsklass som äger merparten av kapitalet och har stor politisk makt. Men kapitalägarnas avtryck på planeten är trots allt inte tillräckligt för att förklara de oöverträffade förändringarna i den globala miljön. Den viktigaste drivande kraften är den miljard av världsbefolkningen som befinner sig på det som Hans, Anna och Ola Rosling kallar inkomstnivå 4. Den utgörs till lika stora delar av nordamerikaner, européer och kineser och innefattar även en mindre del rika stadsbor i Latinamerika, Afrika och övriga Asien.
Det betyder inte att ojämlikhet inom länder är oviktigt. Men även den fattigaste tiondelen i till exempel Japan eller Frankrike har en elspis, varmvatten, ordentlig säng och kanske en bil. Merparten av världens befolkning har en helt annan livsstil, med gasolkök, madrasser på golvet och rinnande kallt vatten inom cykelavstånd. I bästa fall kan de spara ihop till en motorcykel att åka till jobbet med. De lever ungefär som västerlänningar gjorde innan den imperialistiska livsstilen slog igenom och håller sig mer eller mindre inom planetära ramar. Deras fattigdom och position i världsekonomin kan inte jämföras med de lågavlönade eller ens de arbetslösa i det globala Nord. Den nya vänstern ger gärna den översta procenten ansvaret för de ekologiska kriserna när det snarare borde tillskrivas de översta 15 procenten. Så länge vänstern inte erkänner detta kan inte på allvar ta itu med miljöfrågorna.
En annan värld är möjlig
Det som behövs är rätt okomplicerat ur ett metaboliskt perspektiv. Materialanvändningen behöver minska kraftigt och jordbruket ställas om så att det ger mer energi än det tar. Att åstadkomma detta är betydligt mer komplicerat. Den främsta orsaken till det är att den höga resursförbrukningen och det intensiva jordbruket är sammanvävda med en global minoritets livsstil som nästan ingen, särskilt inte bland de som lever så, vill ifrågasätta. Livsstilen är inte bara omtyckt av sina utövare utan skyddas av mäktiga intressen, framför allt staten och kapitalet i den rika delen av världen. Detta är den sociala metabolismens mjukvara och den helt centrala angreppspunkten för den som vill ställa om materialflödena och den tekniska infrastrukturen, som är metabolismens hårdvara.
Därför måste en planetpolitik för verklig hållbarhet rikta in sig på att skapa nya institutioner, anpassade för en ny metabolisk regim. Men för många människor som är utanför den imperialistiska livsstilen och föredrar det så handlar det snarare om att värna befintliga livsformer. De senaste åren har dessa människor, framför allt ursprungsbefolkningar och småbönder, utkämpat tusentals strider mot regeringar och multinationella företag för att försvara sin kultur och sitt sätt att leva mot gruvetableringar, monokulturella jordbruk och mycket annat. De lever längs med industrikapitalismens frontlinjer och är den imperialistiska livsstilens hårdast drabbade offer. Många av konflikterna har de vunnit, men i längden kommer de gå under om inte efterfrågan på resurser mattas av i de rika samhällena.
För att rörelserna för miljörättvisa i det globala Syd ska nå framgång krävs en annan sorts rörelse på andra sidan av myntet, i det globala Nord. Den måste driva på för en kraftigt nedbantad metabolism och våga föreställa sig andra sätt att leva, som inte exploaterar ekosystem och utsatta människor. Sådana rörelser för nerväxt, degrowth, går att skönja särskilt i södra Europa, som drabbades hårt av finanskrisen, men också i Kina. Överallt där den imperialistiska livsstilen dominerar finns också en motkraft, som är lika marginaliserad som tillväxtideologin är dominant. För att mänskligheten ska ta sig ur de sammanvävda kriserna måste nerväxtrörelsen växla upp. Den måste i ord och handling utmana imperielivet här och nu, men också bygga upp en ny makt som på sikt kan utmanövrera staterna, kapitalägarna och alla andra strukturer som motverkar en verkligt hållbar omställning.
Källor och vidare läsning
Alfredsson, E. C., & Malmaeus, J. M. (2019). Real capital investments and sustainability—the case of Sweden. Ecological Economics, 161, 216–224.
Brand, U., & Wissen, M. (2013). Crisis and continuity of capitalist society-nature relationships: The imperial mode of living and the limits to environmental governance. Review of International Political Economy, 20(4), 687–711.
Ellis, E. C. (2018). Anthropocene: A very short introduction (First edition). Oxford: Oxford University Press.
Hickel, J. (2017). The divide: A brief guide to global inequality and its solutions. London: William Heinemann.
Rosling, H., Rosling, O., & Rosling Rönnlund, A. (2018). Factfulness: Tio knep som hjälper dig att förstå världen. Natur & Kultur.
Wiedmann, T., & Lenzen, M. (2018). Environmental and social footprints of international trade. Nature Geoscience, 11(5), 314–321.
Wiedmann, T., Schandl, H., Lenzen, M., Moran, D., Suh, S., West, J., & Kanemoto, K. (2015). The material footprint of nations. Proceedings of the National Academy of Sciences, 112(20), 6271–6276.
www.materialflows.net
Den här nya fasen i kapitalismen sammanfaller med det som miljövetare och jordsystemforskare kallar "den stora accelerationen". På 50-talet inleddes en exponentiell ökning av koldioxidutsläppen, havsförsurningen, den tropiska avskogningen och många andra miljöindikatorer. Globala kretslopp av kol, kväve, fosfor och vatten styrdes om i stor skala. Städerna, befolkningen och jordbruket började växa snabbt samtidigt som arter utrotades i allt snabbare takt.
Allt detta berodde på att den industriella metabolismen, alltså de rika samhällenas resursomsättning, lade i en ny växel. För att försörja det fossilbaserade välståndet som bredde ut sig i västvärlden krävdes en helt förnyad relation med den globala ekologin. Människors förhållande till naturen har en historia som präglats av bruk och missbruk. Men varken mammututrotningen, jordbrukets etablering, kapitalismens framväxt eller den industriella revolutionen har kunnat ställa om hela planetens sätt att fungera. Det är först i och med den stora accelerationen från mitten på 1900-talet som mänskliga samhällen omdanar hela jorden.
På 70-talet gick "fordismen" genom flera kriser och kapitalismen förändrades i grunden. Materialanvändningen i västvärlden började stabiliseras på en hög nivå. Den fossilbränsledrivna och resursintensiva livsstilen överlevde dock kriserna utan problem och förankrades djupt i rika människors vardagsliv. I den industrialiserade världen blev även enkla sysslor del i ett globalt nätverk av material- och energiflöden. Den västerländska livsstilen fick bred politisk uppslutning och blev ett ideal för fattiga människor i hela världen.
Under globaliseringens tid, som började på 90-talet, har det idealet blivit verklighet för allt fler. Merparten av dem bor i metropolerna i Kina, men också i länder som Indien och Brasilien. Med framväxten av den här nya konsumentklassen har den globala industriella metabolismen skenat iväg igen, vilket ytterligare förvärrat miljökriserna. Världen har under 2000-talet fått uppleva en ekologiskt förödande råvaruboom, fördjupad klimatkris och plast i haven, för att nämna några problem.
Den imperialistiska livsstilen
Den höga levnadsstandarden har en konkret biofysisk dimension. En amerikan eller australiensare förbrukar över 30 ton material (fossila bränslen, byggmaterial, metaller och biomassa) per person och år och en europé eller japan mellan 15 och 25. Kina närmar sig de nivåerna, samtidigt som stora delar av världsbefolkningen lever på betydligt mindre, varav det mesta är mat. Av de ungefär 90 miljarder ton material som världens ekonomier förbrukar på ett år används två tredjedelar av Västeuropa, Nordamerika, Japan och Kina, men det är ett lite missledande sätt att räkna. Ofta framhålls 50 miljarder ton som en planetär gräns för den globala resursanvändningen, vilket innebär ett snitt på 6 till 7 ton per person. Det är en gräns som större delen av världens länder håller sig under eller överskrider marginellt. Ansvaret för den ohållbara delen, overshoot, ligger till hela 95 procent på länderna i det globala Nord och Kina.
Höginkomstländerna har länge varit stora nettoimportörer av fossila bränslen, metaller och jordbruksprodukter. Latinamerika, Afrika och Asien å sin sida har i årtionden exporterat betydligt mer material än vad de importerat. En stor andel av konsumtionens sociala och ekologiska effekter förskjuts genom världshandeln till andra delar av världen, i huvudsak från rika till fattigare länder. I många länder i det globala Syd är en stor del av befolkningen sysselsatt i råvaruindustrier och jordbruk som är helt inriktade på export. I praktiken betyder det att den rika världens leverne försörjs inte bara av andra världsdelars råvaror, utan också andra människors arbetstid.
Det är uppenbart att det västerländska sättet att leva är ekologiskt destruktivt. Med tanke på jordens skick är det helt orealistiskt att generalisera de rika samhällenas materiella standard till hela världens befolkning. Men det är omöjligt också av ett annat skäl. Den globala konsumentklassens oproportionerliga anspråk på global arbetskraft, råvaror och mark har inte kommit av sig själv. Det är en livsstil som i grunden är imperialistisk för att den förutsätter och upprätthåller en extremt ojämn fördelning av jordens resurser. Den metaboliska klyftan mellan Nord och Syd handlar i högsta grad om makt. De nödvändiga resurserna och den nödvändiga arbetskraften för att försörja den imperialistiska livsstilen har säkrats med de medel som krävts, alltifrån orättvisa kontrakt till militärt våld.
Det första hotet mot den imperialistiska livsstilen kom tidigt. Under 50- och 60-talens avkolonisering försökte delar av det globala Syd nationalisera sina råvarutillgångar, begränsa utländskt kapital och skydda sina inhemska industrier. Då ingrep västvärldens stater, ofta påhejade och stöttade av storföretag. Arméer och underrättelsetjänster från USA, Storbritannien och Frankrike bidrog till att störta regeringar i Brasilien, Nicaragua, Bolivia, Indonesien, Iran, Angola, Kongo, Elfenbenskusten och många andra länder till förmån för mer västvänliga och marknadsliberala alternativ.
På 70-talet förändrades strategin. Ledare i "tredje världen" övertalades att låna stora summor pengar till hög ränta och fick hjälp att betala tillbaka dem i utbyte mot att de reformerade sina ekonomier i liberal riktning. Genom så kallade strukturanpassningsprogram tvingades fattiga länder till privatiseringar av statliga tillgångar, nedskärningar i offentlig sektor och avregleringar i ekonomin och handelspolitiken. Utan att spilla något blod lyckades västerländska makter behålla kontrollen över naturresurser och billig arbetskraft i det globala Syd. De senaste årtiondena har frihandeln alltmer tagit över den rollen. Efter strukturanpassningens privatiseringar och avindustrialisering är det globala Syd beroende av utländska investeringar. Den rika världen har utnyttjat det genom att teckna frihandelsavtal som systematiskt gynnar västerländska företag, och straffa de länder som inte följer deras krav.
Under globaliseringens tid har konsumentklassen breddats och vuxit i länder som Indien och Brasilien, men framför allt i Kina. Hundratals miljoner människor i metropolerna längs den kinesiska kusten lever idag med en hög levnadsstandard. Därför har Kina på senare år tvingats söka sig utanför landets gränser, särskilt till Afrika och Latinamerika. Många afrikanska länder har tagit emot billiga eller räntefria lån och bistånd från Kina, som samtidigt investerat i infrastrukturprojekt och köpt upp mark. Allt fler kinesiska företag söker sig till Afrika för billig och lågutbildad arbetskraft, något som knappt längre finns i Kina. För sydamerikanska länder är Kinas massiva och växande efterfrågan på metaller och jordbruksprodukter en trygg inkomstkälla.
På många sätt är Kinas globala expansion betydligt mer fördelaktig för Afrika och Latinamerika än vad den västerländska kolonialismen och frihandeln varit. Men motivet – att försörja den imperialistiska livsstilen – är detsamma och länderna i Afrika och Latinamerika kan komma att betala ett högt pris. Deras ekonomier blir kraftigt specialiserade på råvaror vilket medför en rad problem, till exempel stor känslighet för prissvängningar. Deras beroende av den asiatiska stormakten gör dem oerhört sårbara för en kinesisk finansiell kris. Samtidigt är Kinas ekonomiska stöd till dem ofta villkorat mot politisk lojalitet till den kommunistiska regimens beslut.
Vakthållningen av välståndet
Multinationella råvarukoncerner, fossilbolag och jordbruksindustrier gör grovjobbet i att försörja den imperialistiska livsstilen. Det är för det mesta också storföretag som gör sig skyldiga till övergrepp, exploatering och miljöförstöring av det slag som får medial uppmärksamhet. Men kapitalet är ändå bara en av många institutioner som upprätthåller den rika världens livsformer. I bakgrunden arbetar många institutioner och aktörer med att trygga den imperialistiska livsstilens resursförsörjning och samtidigt dölja själva imperialismen i det.
Det är viktigt att komma ihåg att den så kallade fria marknaden är reglerad i detalj för att kunna fungera på ett sätt som vi uppfattar som fritt. Den internationella finansiella byråkratin, bestående av Världsbanken, Internationella Valutafonden (IMF) och Världshandelsorganisationen (WTO), utgör en slags global stat, helt utan folkligt inflytande. Det är denna marknadsliberala treenighet som sätter ramverket för hela världsekonomin. Genom det här arrangemanget, som systematiskt gynnar stora transnationella bolag, tryggas försörjningen av resurser och arbetskraft till de rika samhällena.
De nationella staterna spelar en avgörande roll, inte bara genom att trygga resursflödena utifrån. Offentliga institutioner arbetar, med tillväxten som högsta mål, sida vid sida med kapitalintressen med att bygga upp storskaliga infrastrukturer. De bedriver en aktiv industrialiseringspolitik som slår i stycken de livsformer som vilar mer på självförsörjning. De stöttar och samarbetar med sina resursintensiva industrier, som bilindustrin och stålindustrin. De subventionerar fossila bränslen och industriellt jordbruk. Men kanske viktigast av allt är att staten garanterar att den imperialistiska livsstilen verkligen breder ut sig till hela befolkningen och förankras djupt i människors vardag. Genom sociala skyddsnät, anställningstrygghet och geografisk omfördelning har staten bidragit till att den imperialistiska livsstilen normaliserats så till den grad att den uppfattas som en rättighet.
Fackföreningsrörelsen, särskilt den i Västeuropa, har varit en viktig del i uppbyggnaden och förvaltningen av den imperialistiska livsstilen. Under efterkrigstiden var det arbetarrörelsens partier som allra ivrigast drev på för standardhöjningar och ökad köpkraft för massorna. Fordismens klasskompromiss mellan arbetare och industriledare, där löntagarna fick sin andel av den växande kaka som den fossildrivna tillväxten skapade, var oerhört betydelsefull för den imperialistiska livsstilens omvandling från elitfenomen till massfenomen. Klasskompromissen är numera mer eller mindre upplöst, men det konsumtionssamhälle som den lade grunden för är starkare än någonsin. Fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna har också försvagats betydligt sedan efterkrigstiden, men är alltjämt en viktig kraft för tillväxt och ökad köpkraft. På grund av sin storlek och breda förankring är facken en omistlig garant för den imperialistiska livsstilens fortlevnad.
Vänstern och den gröna rörelsen
På 60- och 70-talen fanns det både inom vänstern och de nya miljörörelserna en samhällskritik som riktades bland annat mot den imperialistiska livsstilen, visserligen formulerad med andra ord. Med tiden blev den kritiken allt mer marginell och under 90-talet avradikaliserades dessa rörelser definitivt. Då slog begreppet hållbar utveckling igenom. Tillväxtkritiken och intresset för alternativa samhällsformer byttes mot en pragmatisk reformism som sopade målkonflikter mellan ekonomi och miljö under mattan. Efter det har den imperialistiska livsstil som är den strukturella orsaken till det globala ekologiska sammanbrottet knappt ifrågasatts.
Sedan den hållbara utvecklingens nittiotal har två nya viktiga aktörer blivit till: det gröna kapitalet och den gröna staten. Stora delar av den gröna rörelsen och miljörörelsens etablissemang har välkomnat och bidragit till deras framväxt. Det är förståeligt. Det gröna kapitalet konkurrerar med fossilkapitalet och den gröna staten har ett högt tonläge mot "bruna" stater. Världens samlade kapital har alltså inte någon enad front och världens regeringar är djupt oeniga i planetpolitiken. Det gröna kapitalet och den gröna rörelsen har åtminstone ett gemensamt intresse: att bli av med det smutsiga kapitalet. Varför inte stötta de kapitalintressen som tar konflikter med till exempel fossilkapitalet eller djurindustrin och samtidigt visar på alternativ? De gröna staterna ser grön ekonomi och miljöinvesteringar som ett sätt att säkra sin långsiktiga konkurrenskraft i världsekonomin. Varför inte utnyttja den intressegemenskapen och använda statsapparatens muskler för att ställa om samhället i hållbar riktning?
Den gröna rörelsen har goda argument, men underskattar statsmaktens tröghet och glömmer att de miljöprofilerade företagens enda syfte är att göra vinst. Samarbetet dem emellan är förvillande likt den järnaxel mellan stat och kapital som spred den imperialistiska livsstilen över västvärlden under andra hälften av 1900-talet. Idag fortsätter det gröna kapitalet och den gröna staten i sina fossila företrädares fotspår. I den hållbara utvecklingens namn sker en exploatering av människor och miljö som knappast kan betecknas som hållbar. De återkommande rapporterna på temat "den gröna teknikens smutsiga baksida", vare sig det gäller elbilar, solceller eller biobränslen, borde inte förvåna. Den imperialistiska livsstilen har alltid haft en smutsig baksida och miljötekniken bryter inte det mönstret.
De två tydligaste uttrycken för det är storskalig elektrifiering och massiv biobränsleproduktion. Det första bygger på en kraftig expansion av gruvindustrin och det senare ett intensifierat jord- och skogsbruk. Det ena får ödesdigra konsekvenser för lokalsamhällen och gruvarbetare, det andra ökar konkurrensen om mark och driver upp matpriserna. De har gemensamt att de är populära "lösningar" på klimatfrågan samtidigt som de bortser från de många andra ekologiska och sociala konsekvenserna av den industriella metabolismen. Elektrifieringens och biobränslenas fördelar ser man i västerländska storstäder medan kostnaderna sprids över det globala Syd och de rika ländernas glesbygder. Det är uppenbart att både elektrifiering och biobränslen i själva verket är en vidareutveckling av den imperialistiska livsstilen. I den meningen är dessa projekt i grunden fossilsamhällets arvtagare men de får aktivt eller passivt stöd från gröna partier och den gröna medelklass som röstar på dem.
De senaste åren har klimatfrågan klättrat upp på dagordningen i många vänsterorganisationer, både traditionellt socialdemokratiska och mer marxistiska. Den här klimatvänstern ser framför sig en storskalig statlig mobilisering av resurser som saknar motstycke i historien. Förutom en nödvändig omställning av industrier, transporter och energisystem skulle ett sådant storslaget projekt ge jobb och framtidstro i både stad och land, om man får tro förespråkarna. Med andra ord är socialdemokrater och socialister fortfarande övertygade om att svaret på alla samhällsproblem är att investera. Men någon grön keynesianism är ingen lösning, eftersom även investeringar har sitt ekologiska avtryck. För de rika länderna finns inte något utrymme i koldioxidbudgeten för den investeringstakt som vänstern vill se, för att inte tala om alla andra globala resurser en sådan grön industriell revolution skulle ta i anspråk.
De nya globala rättviserörelser som växt i popularitet åren efter finanskrisen har också tagit miljöfrågor på allt större allvar. Deras udd är riktad helt och hållet mot "the one percent", det vill säga den miljardärsklass som äger merparten av kapitalet och har stor politisk makt. Men kapitalägarnas avtryck på planeten är trots allt inte tillräckligt för att förklara de oöverträffade förändringarna i den globala miljön. Den viktigaste drivande kraften är den miljard av världsbefolkningen som befinner sig på det som Hans, Anna och Ola Rosling kallar inkomstnivå 4. Den utgörs till lika stora delar av nordamerikaner, européer och kineser och innefattar även en mindre del rika stadsbor i Latinamerika, Afrika och övriga Asien.
Det betyder inte att ojämlikhet inom länder är oviktigt. Men även den fattigaste tiondelen i till exempel Japan eller Frankrike har en elspis, varmvatten, ordentlig säng och kanske en bil. Merparten av världens befolkning har en helt annan livsstil, med gasolkök, madrasser på golvet och rinnande kallt vatten inom cykelavstånd. I bästa fall kan de spara ihop till en motorcykel att åka till jobbet med. De lever ungefär som västerlänningar gjorde innan den imperialistiska livsstilen slog igenom och håller sig mer eller mindre inom planetära ramar. Deras fattigdom och position i världsekonomin kan inte jämföras med de lågavlönade eller ens de arbetslösa i det globala Nord. Den nya vänstern ger gärna den översta procenten ansvaret för de ekologiska kriserna när det snarare borde tillskrivas de översta 15 procenten. Så länge vänstern inte erkänner detta kan inte på allvar ta itu med miljöfrågorna.
En annan värld är möjlig
Det som behövs är rätt okomplicerat ur ett metaboliskt perspektiv. Materialanvändningen behöver minska kraftigt och jordbruket ställas om så att det ger mer energi än det tar. Att åstadkomma detta är betydligt mer komplicerat. Den främsta orsaken till det är att den höga resursförbrukningen och det intensiva jordbruket är sammanvävda med en global minoritets livsstil som nästan ingen, särskilt inte bland de som lever så, vill ifrågasätta. Livsstilen är inte bara omtyckt av sina utövare utan skyddas av mäktiga intressen, framför allt staten och kapitalet i den rika delen av världen. Detta är den sociala metabolismens mjukvara och den helt centrala angreppspunkten för den som vill ställa om materialflödena och den tekniska infrastrukturen, som är metabolismens hårdvara.
Därför måste en planetpolitik för verklig hållbarhet rikta in sig på att skapa nya institutioner, anpassade för en ny metabolisk regim. Men för många människor som är utanför den imperialistiska livsstilen och föredrar det så handlar det snarare om att värna befintliga livsformer. De senaste åren har dessa människor, framför allt ursprungsbefolkningar och småbönder, utkämpat tusentals strider mot regeringar och multinationella företag för att försvara sin kultur och sitt sätt att leva mot gruvetableringar, monokulturella jordbruk och mycket annat. De lever längs med industrikapitalismens frontlinjer och är den imperialistiska livsstilens hårdast drabbade offer. Många av konflikterna har de vunnit, men i längden kommer de gå under om inte efterfrågan på resurser mattas av i de rika samhällena.
För att rörelserna för miljörättvisa i det globala Syd ska nå framgång krävs en annan sorts rörelse på andra sidan av myntet, i det globala Nord. Den måste driva på för en kraftigt nedbantad metabolism och våga föreställa sig andra sätt att leva, som inte exploaterar ekosystem och utsatta människor. Sådana rörelser för nerväxt, degrowth, går att skönja särskilt i södra Europa, som drabbades hårt av finanskrisen, men också i Kina. Överallt där den imperialistiska livsstilen dominerar finns också en motkraft, som är lika marginaliserad som tillväxtideologin är dominant. För att mänskligheten ska ta sig ur de sammanvävda kriserna måste nerväxtrörelsen växla upp. Den måste i ord och handling utmana imperielivet här och nu, men också bygga upp en ny makt som på sikt kan utmanövrera staterna, kapitalägarna och alla andra strukturer som motverkar en verkligt hållbar omställning.
Källor och vidare läsning
Alfredsson, E. C., & Malmaeus, J. M. (2019). Real capital investments and sustainability—the case of Sweden. Ecological Economics, 161, 216–224.
Brand, U., & Wissen, M. (2013). Crisis and continuity of capitalist society-nature relationships: The imperial mode of living and the limits to environmental governance. Review of International Political Economy, 20(4), 687–711.
Ellis, E. C. (2018). Anthropocene: A very short introduction (First edition). Oxford: Oxford University Press.
Hickel, J. (2017). The divide: A brief guide to global inequality and its solutions. London: William Heinemann.
Rosling, H., Rosling, O., & Rosling Rönnlund, A. (2018). Factfulness: Tio knep som hjälper dig att förstå världen. Natur & Kultur.
Wiedmann, T., & Lenzen, M. (2018). Environmental and social footprints of international trade. Nature Geoscience, 11(5), 314–321.
Wiedmann, T., Schandl, H., Lenzen, M., Moran, D., Suh, S., West, J., & Kanemoto, K. (2015). The material footprint of nations. Proceedings of the National Academy of Sciences, 112(20), 6271–6276.
www.materialflows.net