Vad hände med peak oil?
Det nya coronaviruset har lett till oljepriser runt 20 dollar per fat. I ljuset av det verkar varningarna om oljans slut och stegrande oljepriser inte särskilt verklighetsförankrade. Men både ekonomer och geologer har förenklat "peak oil". Det är en fråga om hur det ekonomiskt hållbara prisfönstret – tillräckligt höga priser för att producenterna ska överleva och tillräckligt låga för att konsumenterna ska ha råd – ständigt krymper, och både geologi och ekonomi spelar roll.
Den första vågen av intresse för oljans produktionstopp, peak oil, startade på 1970-talet. Då stod det klart att geologen Marion King Hubbert fick rätt i sin förutsägelse från 1956 att USA skulle nå sin produktionstopp 1970. Både i expertkretsar och bland allmänheten var oljans framtid, och resursbrist överlag, på dagordningen. När oljekriserna från 1970-talet verkade vara över svalnade den här första vågens intresse för oil. Den andra vågen inleddes 1998, med en vetenskaplig artikel av Colin Campbell och Jean Laherrère. Båda hade varit verksamma i oljeindustrin under lång tid och hade stora geologiska kunskaper. De förutspådde en global peak oil för konventionell olja 2010, och många bedömare föreslog liknande tidpunkter. Om Google Trends (där man kan se vad människor har googlat på) är en tillförlitlig indikator kan man säga att intresset ebbade ut efter 2008.
De flesta prognoser visade sig vara fel. Världsproduktionen av olja har fortsatt öka. Till och med Hubberts produktionsrekord från 1970 har idag överträffats i och med den amerikanska skifferoljeboomen. Kanske kan det förklara varför debatten om peak oil nästan försvunnit. Idag kan man dock ana konturerna av en tredje vågs intresse för peak oil. Forskare som Ugo Bardi, Gail Tverberg och Nafeez Ahmed utgår från Hubberts modell, som i grunden håller än idag, men lyfter också blicken från geologin och drar lärdom av skifferoljeboomen. Finska Geologiska forskningscentralen har publicerat en gedigen rapport, till stor del inspirerad av Bardi, Tverberg, Ahmed med flera. Enligt det här nya synsättet uppstår peak oil på grund av det krympande fönster där oljepriset varken är för lågt för producenterna eller för högt för konsumenterna och ekonomin. Den här texten utgår från artiklar och inlägg från de forskare som går i bräschen för det förnyade intresset för peak oil.
Oljan finns inte, som en del tror, i stora sjöar i bergrunden. Den finns i små droppar inuti porösa stenar. Utmaningen för den som vill utvinna olja är att få ut oljan ur stenen och upp ovan jord. På sätt och vis påminner oljeproduktion om att dricka med sugrör. Båda metoder får vätskor att röra sig uppåt genom att skapa en tryckskillnad. Precis som värme flödar ut när man öppnar sitt fönster på vintern så flödar oljan eller drycken dit trycket är som lägst, det vill säga mot atmosfären eller toppen av sugröret.
Om ingen ingriper så kommer skillnader i tryck (eller temperatur) förr eller senare att jämnas ut, vilket för drygt hundra år sedan formulerades som en naturlag. Oljeindustrin försöker så långt det är möjligt låta naturen göra jobbet, det vill säga utnyttja det höga trycket i en oljereservoar och borra så att oljan tvingas ut ur berggrunden bara av tryckskillnaden mellan reservoaren och atmosfären (primary recovery). Förklaringen till att man inte längre ser olja spruta upp från marken i Texas är att trycket i en reservoar minskar i takt med att man utvinner olja från den. Till slut blir trycket så lågt att oljan inte längre kommer upp av sig själv.
Då kan man antingen lämna oljereservoaren eller gå vidare till steg två (secondary recovery), som går ut på att injicera vatten för att återigen höja trycket. Så småningom kommer vattnet beblanda sig med oljan och flöda tillbaka, men man får upp ungefär samma volymer vätska som tidigare. När andelen vatten ökar minskar volymen olja. Redan här, någonstans mellan steg ett och två, så peakar alltså ett individuellt oljefält. Till slut utvinner man nästan bara vatten. Det går att utläsa från figuren nedan, som är baserad på ett stort oljefält utanför Florida. Efter det här steget lägger många oljeproducenter ner.
Man kan också gå vidare till det tredje steget (enhanced/tertiary recovery) som går ut på att göra oljan mer lättflytande. Vanligtvis är olja någonstans mellan matlagningsolja och vatten i täthet, och det påverkar hur lätt den flyter (dess viskositet). Den som försökt dricka yoghurt med sugrör kan intyga att trögflytande vätskor inte svarar lika lätt på tryckskillnader. Idag gör man oljan lättflytande på framför allt två sätt. Dels kan den värmas upp, och det kan man åstadkomma genom att spruta in varma ångor eller varmt vatten, eller helt enkelt tända eld på reservoaren. Det andra vanliga sättet att få oljan mer lättflytande är att öka dess volym, vilken man kan uppnå genom att spruta in koldioxid eller något annat som löser sig i olja. Efter steg tre finns minst fyrtio procent av oljan kvar, så det är alltså inte fråga om att den tar slut. Däremot blir den mycket, mycket svårare att utvinna.
Vissa typer av olja kan inte utvinnas enligt de här tre stegen. Dit hör till exempel den amerikanska skifferoljan. Den flyter bra, men sitter i skiffer som är väldigt svårgenomträngligt, varför den ofta kallas tight oil. För att oljan ska kunna hitta ut behöver man först skapa sprickor i berggrunden (fracking). Oljan från oljesanden i Alberta i Kanada eller den tunga oljan i Orinocobältet utanför Venezuela påminner mer om yoghurt än matlagningsoljan i köket. För att utvinna den måste man gå direkt till steg tre och till exempel injicera upphettade ångor i reservoaren för att göra oljan mer lättflytande.
Termodynamiken leder till att produktionen från en specifik reservoar blir mer krävande med tiden och till slut når en peak. En oljereservoars geologi avgör hur lätt eller svårt det är att utvinna oljan till att börja med. Oljebolagen anpassar sig till det här genom att välja den minst krävande oljan först och satsa mer och mer resurser på oljefälten i takt med att reservoaren töms. Utvinningen av olja kräver alltså ständigt större insatser av arbete, kapital och energi. Oljan som produceras idag är förenad med mycket högre kostnader än den för hundra år sedan. Dels kommer den oftast från oljereservoarer vars bästa tid är över ("peak discovery" nåddes 1962), dels är de nyare reservoarerna svårare att utvinna från än de äldre. Kontrasten är stark mellan den olja som utvanns billigt och relativt enkelt i Texas 1920 och den olja som utvinns genom horisontell borrning, hydraulisk spräckning och stora mängder vatten och kemikalier i Texas 2020. Figuren nedanför visar hur snabbt kapitalinvesteringarna i den privata oljesektorn har ökat sedan millenieskiftet, utan att oljeproduktionen ökat för det.
Här räcker det med att konstatera att den övre gränsen sätts av hur mycket löntagare har råd att efterfråga. Att den stora massan löntagare konsumerar olja, direkt eller indirekt, är avgörande. Dagens situation, med nedskärningar och till och med konkurser i hela oljesektorn, visar hur snabbt det går utför när "vanligt folk" konsumerar mindre än vanligt. Eftersom nio av tio varukedjor i världen är beroende av olja är oljepriset inbakat i det mesta vi köper, till och med mat. Bostäder och bilar är det första vi köper mindre av när oljepriserna blir för höga, och det kan utlösa problem i hela ekonomin. Ekonomiska ledare är inte intresserade av att höja reallönerna, men höga oljepriser kan hanteras med ökade skulder till låga räntor, så att människor ändå har råd med hus och bilar. Mer och billigare skulder kan fungera till en början, men blir med tiden en börda som till slut slår tillbaka som en spänd gummisnodd. Det leder till något oljeekonomer kallar för demand destruction, det vill säga kraftigt minskad efterfrågan och priskollaps. Oljepriserna kan i längden inte vara högre än vad konsumenter har råd med, med rådande löne- och räntenivåer. Det visade inte minst finanskrisen 2008, som föregicks av stigande oljepriser och växande skulder i tandem. Oljekriserna på 1970-talet, som innebar slutet för långvarigt låga oljepriser, är faktiskt enligt vissa bedömare en viktig förklaring till att räntenivåerna i USA och andra länder sjunkit sedan dess.
Så vad hände med peak oil? Faktum är att världsproduktionen av konventionell oljan (den som kan utvinnas enligt de tre stegen) nådde en slags platå 2005, och har ökat mycket långsamt sen dess. Över 40 länder producerar olja, och de allra flesta har peakat eller planat ut sin produktion. Sedan 2005 har ett antal länder ökat sin produktion, men vore det inte för USA:s, Iraks och Kanadas ökning skulle peak oil faktiskt redan ha inträffat (se bild). Hela USA:s och Kanadas ökning har drivits av skifferolja respektive oljesand. Båda branscher har varit beroende av perioder med höga priser: 1974-1986 utvecklades den kapitaltunga tekniken, 2005-2008 expanderade de och 2010-2014 har de hållits vid liv (se bild). Iraks uppgång har varit en återhämtning från inbördeskriget och den kommer snart att stagnera. Jättarna Saudiarabien och Ryssland, och kanske också Brasilien, skulle kunna öka produktionen, men inte tillräckligt för att täcka upp för en framtida nedgång i USA och Kanada. Därmed står "hoppet" till okonventionella, hittills knappt utnyttjade, reserver som det stora Orinocobältet. En sådan exploatering skulle kräva ovanligt höga oljepriser under lång tid. Med finanskrisen 2008 i minnet är frågan om världsekonomin kan tåla det.
Oljepriserna rör sig upp och ner som råvarupriser har en tendens att göra, samtidigt som fönstret av långsiktigt hållbara priser krymper. Någon gång i en nära framtid kommer oljeutvinningens växande kostnader bli för tunga för konsumenterna, eller producenterna, att bära. Då börjar produktionen dala. Med tanke på vårt djupa beroende av oljan kan peak oil få oanade konsekvenser för det industriella ekosystemet och därmed våra samhällen. Det måste vi prata om och förbereda oss inför redan nu.
Den första vågen av intresse för oljans produktionstopp, peak oil, startade på 1970-talet. Då stod det klart att geologen Marion King Hubbert fick rätt i sin förutsägelse från 1956 att USA skulle nå sin produktionstopp 1970. Både i expertkretsar och bland allmänheten var oljans framtid, och resursbrist överlag, på dagordningen. När oljekriserna från 1970-talet verkade vara över svalnade den här första vågens intresse för oil. Den andra vågen inleddes 1998, med en vetenskaplig artikel av Colin Campbell och Jean Laherrère. Båda hade varit verksamma i oljeindustrin under lång tid och hade stora geologiska kunskaper. De förutspådde en global peak oil för konventionell olja 2010, och många bedömare föreslog liknande tidpunkter. Om Google Trends (där man kan se vad människor har googlat på) är en tillförlitlig indikator kan man säga att intresset ebbade ut efter 2008.
De flesta prognoser visade sig vara fel. Världsproduktionen av olja har fortsatt öka. Till och med Hubberts produktionsrekord från 1970 har idag överträffats i och med den amerikanska skifferoljeboomen. Kanske kan det förklara varför debatten om peak oil nästan försvunnit. Idag kan man dock ana konturerna av en tredje vågs intresse för peak oil. Forskare som Ugo Bardi, Gail Tverberg och Nafeez Ahmed utgår från Hubberts modell, som i grunden håller än idag, men lyfter också blicken från geologin och drar lärdom av skifferoljeboomen. Finska Geologiska forskningscentralen har publicerat en gedigen rapport, till stor del inspirerad av Bardi, Tverberg, Ahmed med flera. Enligt det här nya synsättet uppstår peak oil på grund av det krympande fönster där oljepriset varken är för lågt för producenterna eller för högt för konsumenterna och ekonomin. Den här texten utgår från artiklar och inlägg från de forskare som går i bräschen för det förnyade intresset för peak oil.
Oljan finns inte, som en del tror, i stora sjöar i bergrunden. Den finns i små droppar inuti porösa stenar. Utmaningen för den som vill utvinna olja är att få ut oljan ur stenen och upp ovan jord. På sätt och vis påminner oljeproduktion om att dricka med sugrör. Båda metoder får vätskor att röra sig uppåt genom att skapa en tryckskillnad. Precis som värme flödar ut när man öppnar sitt fönster på vintern så flödar oljan eller drycken dit trycket är som lägst, det vill säga mot atmosfären eller toppen av sugröret.
Om ingen ingriper så kommer skillnader i tryck (eller temperatur) förr eller senare att jämnas ut, vilket för drygt hundra år sedan formulerades som en naturlag. Oljeindustrin försöker så långt det är möjligt låta naturen göra jobbet, det vill säga utnyttja det höga trycket i en oljereservoar och borra så att oljan tvingas ut ur berggrunden bara av tryckskillnaden mellan reservoaren och atmosfären (primary recovery). Förklaringen till att man inte längre ser olja spruta upp från marken i Texas är att trycket i en reservoar minskar i takt med att man utvinner olja från den. Till slut blir trycket så lågt att oljan inte längre kommer upp av sig själv.
Då kan man antingen lämna oljereservoaren eller gå vidare till steg två (secondary recovery), som går ut på att injicera vatten för att återigen höja trycket. Så småningom kommer vattnet beblanda sig med oljan och flöda tillbaka, men man får upp ungefär samma volymer vätska som tidigare. När andelen vatten ökar minskar volymen olja. Redan här, någonstans mellan steg ett och två, så peakar alltså ett individuellt oljefält. Till slut utvinner man nästan bara vatten. Det går att utläsa från figuren nedan, som är baserad på ett stort oljefält utanför Florida. Efter det här steget lägger många oljeproducenter ner.
Vissa typer av olja kan inte utvinnas enligt de här tre stegen. Dit hör till exempel den amerikanska skifferoljan. Den flyter bra, men sitter i skiffer som är väldigt svårgenomträngligt, varför den ofta kallas tight oil. För att oljan ska kunna hitta ut behöver man först skapa sprickor i berggrunden (fracking). Oljan från oljesanden i Alberta i Kanada eller den tunga oljan i Orinocobältet utanför Venezuela påminner mer om yoghurt än matlagningsoljan i köket. För att utvinna den måste man gå direkt till steg tre och till exempel injicera upphettade ångor i reservoaren för att göra oljan mer lättflytande.
Termodynamiken leder till att produktionen från en specifik reservoar blir mer krävande med tiden och till slut når en peak. En oljereservoars geologi avgör hur lätt eller svårt det är att utvinna oljan till att börja med. Oljebolagen anpassar sig till det här genom att välja den minst krävande oljan först och satsa mer och mer resurser på oljefälten i takt med att reservoaren töms. Utvinningen av olja kräver alltså ständigt större insatser av arbete, kapital och energi. Oljan som produceras idag är förenad med mycket högre kostnader än den för hundra år sedan. Dels kommer den oftast från oljereservoarer vars bästa tid är över ("peak discovery" nåddes 1962), dels är de nyare reservoarerna svårare att utvinna från än de äldre. Kontrasten är stark mellan den olja som utvanns billigt och relativt enkelt i Texas 1920 och den olja som utvinns genom horisontell borrning, hydraulisk spräckning och stora mängder vatten och kemikalier i Texas 2020. Figuren nedanför visar hur snabbt kapitalinvesteringarna i den privata oljesektorn har ökat sedan millenieskiftet, utan att oljeproduktionen ökat för det.
 |
| Kapitalinvesteringar och produktionsvolymer för privata oljebolag (till exempel BP, Chevron och Exxon, men inte statligt ägda bolag som Aramco och Gazprom). |
Geologi och termodynamik leder med andra ord till att den undre gränsen för oljepriset, där oljeproducenterna och deras regeringar kan överleva på sikt, blir högre. Mellanösterns oljeproducenter kan klara sig med relativt låga priser medan den amerikanska skifferoljeindustrin behöver högre priser, åtminstone 35 dollar per fat, för att nå break-even. I länder som Ryssland och Venezuela krävs höga oljepriser också för att upprätthålla välfärden. De som utvinner ute till havs eller från oljesand, som i Alberta i Kanada, måste ha ännu högre priser för att inte gå med förlust. Det är dessa producenter, redan tyngda av skuldberg, som drabbas hårdast av coronavirusets låga priser. Samtidigt kan vilken oljeproducent som helst vara lönsam, så länge oljepriserna är tillräckligt höga. Men vad sätter den övre gränsen för oljepriset? Priset på olja avgörs framför allt ovan jord, i ett komplext samspel mellan finansmarknaden, geopolitiken och den reala ekonomin (den delen av ekonomin som faktiskt producerar varor och tjänster).
Här räcker det med att konstatera att den övre gränsen sätts av hur mycket löntagare har råd att efterfråga. Att den stora massan löntagare konsumerar olja, direkt eller indirekt, är avgörande. Dagens situation, med nedskärningar och till och med konkurser i hela oljesektorn, visar hur snabbt det går utför när "vanligt folk" konsumerar mindre än vanligt. Eftersom nio av tio varukedjor i världen är beroende av olja är oljepriset inbakat i det mesta vi köper, till och med mat. Bostäder och bilar är det första vi köper mindre av när oljepriserna blir för höga, och det kan utlösa problem i hela ekonomin. Ekonomiska ledare är inte intresserade av att höja reallönerna, men höga oljepriser kan hanteras med ökade skulder till låga räntor, så att människor ändå har råd med hus och bilar. Mer och billigare skulder kan fungera till en början, men blir med tiden en börda som till slut slår tillbaka som en spänd gummisnodd. Det leder till något oljeekonomer kallar för demand destruction, det vill säga kraftigt minskad efterfrågan och priskollaps. Oljepriserna kan i längden inte vara högre än vad konsumenter har råd med, med rådande löne- och räntenivåer. Det visade inte minst finanskrisen 2008, som föregicks av stigande oljepriser och växande skulder i tandem. Oljekriserna på 1970-talet, som innebar slutet för långvarigt låga oljepriser, är faktiskt enligt vissa bedömare en viktig förklaring till att räntenivåerna i USA och andra länder sjunkit sedan dess.
Så vad hände med peak oil? Faktum är att världsproduktionen av konventionell oljan (den som kan utvinnas enligt de tre stegen) nådde en slags platå 2005, och har ökat mycket långsamt sen dess. Över 40 länder producerar olja, och de allra flesta har peakat eller planat ut sin produktion. Sedan 2005 har ett antal länder ökat sin produktion, men vore det inte för USA:s, Iraks och Kanadas ökning skulle peak oil faktiskt redan ha inträffat (se bild). Hela USA:s och Kanadas ökning har drivits av skifferolja respektive oljesand. Båda branscher har varit beroende av perioder med höga priser: 1974-1986 utvecklades den kapitaltunga tekniken, 2005-2008 expanderade de och 2010-2014 har de hållits vid liv (se bild). Iraks uppgång har varit en återhämtning från inbördeskriget och den kommer snart att stagnera. Jättarna Saudiarabien och Ryssland, och kanske också Brasilien, skulle kunna öka produktionen, men inte tillräckligt för att täcka upp för en framtida nedgång i USA och Kanada. Därmed står "hoppet" till okonventionella, hittills knappt utnyttjade, reserver som det stora Orinocobältet. En sådan exploatering skulle kräva ovanligt höga oljepriser under lång tid. Med finanskrisen 2008 i minnet är frågan om världsekonomin kan tåla det.
 |
| Processing gains är volymökningar som uppstår i raffinaderier (energiinnehållet blir förstås inte större). Other liquids är till exempel biodiesel, etanol eller vätskor framställda ur till exempel kol och oljeskiffer. NGLs är fossilgasvätskor som etan, propan, butan med mera. |
 |
| Historiska oljepriser, justerade för inflation. |